Den här sidan har korrekturlästs

294

huvud, varefter det nedföll med våldsamheten av en förfärlig krigsmaskin, och järnstången rullade på golvet i tvenne stycken, som om den varit en telning, vilken en skogvaktare avhuggit med sin kniv.

»Vid profetens huvud, ett högst förundransvärt hugg!» sade sultanen, i det han sorgfälligt undersökte den sönderhuggna järnstången och svärdsklingan, som var så väl härdad, att man ej på densamma kunde upptäcka det ringaste tecken till, att den lidit någon skada av den bragd, den utfört. Han tog därpå konungens stora, muskelstarka hand och skrattade, då han höll den bredvid sin, som var så mager och spenslig och så underlägsen i kött och senor.

»Ja, se väl på den», sade de Vaux på engelska; »det kommer att töva länge, innan dina långa markattsfingrar kunna göra ett sådant hugg med din granna, förgyllda handskära där.»

»Tyst, de Vaux», sade Richard. »Vid vår fru, förstår eller gissar han inte din mening. Tala ej så plumpt, jag ber dig.»

Sultanen sade verkligen strax: »något skulle jag gärna vilja försöka, ehuru jag ej vet, varför den svage skulle visa sin underlägsenhet i den starkes närvaro. — Men varje land har sina egna övningar, och detta torde vara något nytt för Melek Ric.» — Med dessa ord tog han en på golvet liggande sidenklädd dunkudde och ställde den på ända. »Kan ditt svärd klyva denna kudde?» sade han till konung Richard.

»Nej, visst inte», svarade konungen. »Intet svärd på jorden, vore det också konung Arthurs Exkalibar, kan klyva något, som ej gör motstånd.»

»Se då på», sade Saladin och strök upp rockärmen, så att han blottade sin långa, smala arm, som ständig övning härdat till en massa av idel ben, muskler och senor. Han drog därpå sin sabel, vars krökta, smala klinga ej blänkte som frankernas svärd, utan tvärtom var av en mattblå färg, tecknad med milliontals slingrande linjer, som visade, huru metallen blivit hopväld av vapensmeden. Då sultanen lyfte detta, i jämförelse med Richards, så svaga vapen, vilade han hela sin tyngd på den något framskjutna vänstra foten, balanserade några gånger fram och tillbaka, liksom för att få säkrare syfte, och steg därpå hastigt fram och drog med sådan händighet och så liten synbar kraftansträngning sabeln genom dynan, att kudden snarare tycktes falla sönder av sig själv, än våldsamt huggas i tu.

»Detta är ett taskspelarknep», sade de Vaux, som sprang