Den här sidan har korrekturlästs
295

fram och tog upp det avhuggna stycket av dynan, liksom för att övertyga sig om sakens verklighet; »det måste ligga häxeri häri.»

Sultanen tycktes förstå honom; ty han avtog det slags slöja, han dittills burit, och lade den dubbel på sabeln, vilken han utsträckte med eggen uppåt, och i det han hastigt drog vapnet genom floret, delade han även detta, ehuru det hängde fullkomligt löst på klingan, i två delar, som svävade åt var sitt håll av tältet, och ådagalade därigenom på en gång både vapnets ytterliga härdning och skärpa och sin egen utomordentliga skicklighet.

»På min ära, broder», sade Richard, »är du ej makalös i att föra sabeln, och mycket farligt vore det att råka ut för dig! Men likväl har jag mera förtroende till ett äkta engelskt hugg, och vad vi ej kunna åstadkomma med vighet, ersätta vi genom styrka. Emellertid är du verkligen lika förfaren i att tillfoga sår, som min vise Hakim i att läka dem. Jag hoppas att få se den lärde läkaren. — Jag är honom mycken tack skyldig och medför några små skänker åt honom.»

Som han talade, tog Saladin av sig turbanen och satte i stället på sig en tartarisk mössa, och han hade ej väl gjort det, förrän de Vaux vitt uppspärrade sin breda mun och sina stora, runda ögon, och Richard såg föga mindre förvånad ut, då sultanen med förändrad, gravitetisk röst sade: »den sjuke, säger poeten, känner läkaren på gången; men när han tillfrisknat, känner han ej en gång hans ansikte, då han ser honom.»

»Ett underverk! — ett underverk!» utropade Richard.

»Utan tvivel av Mahounds fabrik», sade de Vaux.

»Att jag ej skulle igenkänna min lärde Hakim», sade Richard, »blott för det jag saknade hans mössa och rock, och att jag skulle återfinna honom i min kunglige broder Saladin!»

»Sådan är ofta världens gång», svarade sultanen. »Det är ej alltid den trasiga klädnaden, som gör dervischen.»

»Och det var genom din bemedling», sade Richard, »som den där riddaren av Leoparden frälstes från döden, och genom ditt konstgrepp, som han förklädd åter infann sig i mitt läger?»

»Så är det», svarade Saladin. »Jag var tillräckligt mycket läkare för att inse, att hans levnadsdagar skulle bli få, om ej hans blödande äras sår bleve förbundna; ehuru hans för-