Den här sidan har korrekturlästs

296

klädnad upptäcktes lättare, än jag, i anledning av framgången av min egen, kunnat förmoda.»

»En händelse», sade konung Richard, som troligen hänsyftade på det tillfälle, då han sög giftet ur den förmenta nubierns sår, »röjde för mig, att hans hud var färgad med konst, och sedan jag en gång fått denna ledtråd, blev upptäckten lätt; ty hans växt och ansikte glömmas ej så snart. Jag räknar med säkerhet på, att han blir min kämpe i morgon.»

»Han bereder sig därpå och är full av hopp», sade sultanen. »Jag har skaffat honom häst och rustning; ty på grund av vad jag under flere förklädningar erfarit, hyser jag en god tanke om honom.»

»Vet han nu», sade Richard, »vem han har att tacka för allt detta?»

»Det vet han», svarade Saladin. »Jag måste yppa, vem jag var, då jag meddelade honom mitt förslag.»

»Och bekände han något för er?» frågade konungen.

»Ingenting uttryckligt», svarade sultanen; »men av mycket, som förefallit mellan oss, slutar jag, att hans kärlek är allt för förmäten för att kunna bli lycklig.»

»Och du visste, att hans förmätna, oförskämda passion stod i strid med dina egna önskningar?» sade Richard.

»Jag kunde gissa någonting ditåt», sade Saladin; »men hans kärlek var äldre än mina önskningar och ser ut att överleva dem. Jag kan ej med heder hämnas en felslagen förhoppning på den, som ej har någon del i dess misslyckande. Och om denna högborna dam ger honom företräde framför mig, vem kan påstå, att hon ej gör rättvisa åt en högst ädel riddare?»

»Men dock av för ringa börd för att genom äktenskap förenas med Plantagenets ätt», sade Richard högdraget.

»Sådana äro kanske edra grundsatser i Frangistan», sade Saladin; »men våra österländska poeter säga, att en tapper kameldrivare är värdig att kyssa en vacker drottnings läppar, då däremot en feg furste är ovärdig ett kyssa fållen av hennes klänning. Men med din tillåtelse, ädle broder, måste jag för närvarande lämna dig för att emottaga hertigen av Österrike och den andra nazarenske riddaren, vilka ej äro särdeles förtjänta av min gästfrihet, men likväl böra anständigt bemötas, ej för deras, utan för min egen heders skull; ty vad säger den vise Lokman? ’Säg ej, att du bortkastat