Den här sidan har korrekturlästs
297

den mat, du givit främlingen; ty om den uppehållit och styrkt hans kropp, har den ej mindre upphöjt och förökat ditt eget goda namn och rykte.’»

Den saracenske monarken lämnade konung Richard, och sedan han mer med tecken än ord visat honom, var drottningens och hennes hovdamers tält var uppslaget, gick han för att mottaga markisen av Montserrat samt dennes svit, för vilkas bekvämlighet den praktälskande sultanen sörjt med mindre god vilja, men med lika frikostighet. De rikligaste förfriskningar både i österländsk och europeisk smak serverades för de kungliga och furstliga gästerna i deras tält, och sultanens uppmärksamhet för deras vanor och smak gick så långt, att grekiska slavar användes för att bjuda dem vinbägaren, vilken är muhamedanernas styggelse. Innan Richard slutat sin måltid, inträdde den gamle Abdallah, som fört Saladins brev till det kristna lägret, och förelade honom planen till det ceremoniel, som skulle iakttagas vid morgondagens strid. Richard, som kände sin gamla bekantes smak, bjöd honom att dricka sig till i en flaska Schirasvin; men med en sorgsen uppsyn lät Abdallah honom förstå att han, så vida livet vore honom kärt, under närvarande omständigheter måste iakttaga självförsakelse; ty oaktat sin fördragsamhet i många andra avseenden, både iakttog och vidmakthöll Saladin vid stränga straff profetens lagar.

»Nå, älskar han ej vinet, som fröjdar människans hjärta», sade Richard, »så har man ej något hopp om hans omvändelse, och den galna prästens i Engaddi spådom far som agnar för vinden.»

Konungen sysselsatte sig nu med att bestämma stridsvillkoren, vilket upptog en ansenlig tid, emedan det var nödvändigt att i vissa punkter inhämta så väl sultanens som motparternas tankar.

De blevo slutligen på alla sidor antagna och fastställda genom ett på franska och arabiska uppsatt ceremoniel, vilket undertecknades av Saladin såsom stridsdomare samt av Richard och Leopold såsom de båda kämparnes löftesmän. Då Abdallah tog avsked av konung Richard för aftonen, inträdde de Vaux.

»Den gode riddaren, som skall strida i morgon», sade han, »frågar om det tillåtes honom att i afton uppvakta sin kunglige gudfader.»