298
»Har du sett honom, de Vaux?» sade konungen småleende; »och kände du igen en gammal bekant?»
»Vid vår Fru av Lanercost», svarade de Vaux, »det sker så många underliga saker och förvandlingar här i landet, att mitt stackars huvud blir alldeles vimmelkantigt. Jag skulle knappt känt igen sir Kenneth av Skottland, om ej hans vackra hund, som blott några ögonblick varit i min vård, fägnande kommit mot mig, och jag hade så när ej känt igen honom heller — ty det stackars djuret var utmålat som en venetiansk sköka — om det ej varit för hans breda bringa, hans runda fot samt hans egendomliga skall.»
»Du förstår dig bättre på kreatur än på människor», sade konungen.
»Jag vill ej neka för», sade de Vaux, »att jag ofta funnit dem vara de hederligare djuren. Även ers majestät behagar stundom kalla mig ett oskäligt kreatur. Och dessutom tjänar jag Lejonet, vilket hela världen erkänner som djurens konung.»
»Minsann, bröt du inte där rätt vackert din lans mot min hjälm», sade konungen. »Jag har alltid sagt, att du har en viss kvickhet, de Vaux, fast man måste slå till dig med en slägga för att få fram några gnistor. Men nu till den här saken! Är den gode riddaren väl väpnad och utrustad?»
»Fullkomligt, nådig herre, och präktig!», svarade de Vaux. »Jag känner bra till rustningen — det är densamma, som den venetianska kommissarien vid samma tid som ni insjuknade, erbjöd ers majestät för femhundra byzantiner.»
»Och som han nu sålt till den otrogne sultanen för några dukater mer och mot kontant betalning, kan jag tänka? De där venetianarne skulle sälja själva den heliga graven.»
»Den kunde aldrig bäras i en ädlare sak», sade de Vaux.
»Tack vare saracenens ädelmod, och ej venetianarnes snikenhet», sade konungen.
»Give Gud, ers majestät vore litet varsammare», sade de Vaux oroligt. »Här äro vi för av den ena eller andra lidna förolämpningar övergivna av alla våra bundsförvanter; vi ha ej längre något hopp om framgång till lands, och nu felas det blott, att vi komma i gräl med den amfibiska republiken, för att gå miste om utsikten att få fara hem sjöledes.»
»Det skall jag nog draga försorg om», sade Richard otåligt; »men spar dina läxor. Berätta mig hellre något viktigare; har riddaren någon biktfader?»
»Ja», svarade de Vaux, »eremiten av Engaddi, som en
