sig till en kejsarinnas tjänst; men hans ärofulla val», sade hon stolt, »måste bli hans enda belöning.»
»Likväl har han tjänat och lidit mycket för er skull», sade konungen.
»Jag har vedergällt hans tjänster med hedersbevisning och bifall, hans lidanden med tårar», svarade Edith. »Om han önskat någon annan belöning, borde han älskat någon inom sitt stånd.»
»Ni tänker således ej bära den blodiga nattröjan för hans skull?» sade konung Richard.
»Lika litet», svarade Edith, »som jag skulle kunnat uppfordra honom att våga sitt liv genom en mera dåraktig än berömlig bedrift.»
»Så säga flickorna alltid», sade konungen; »men då den gynnade älskaren blir enträgen, säga de suckande, att stjärnorna beslutat annorlunda.»
»Ers majestät hotar mig nu för andra gången med mitt horoskops inflytande», svarade Edith med värdighet. »Var övertygad, nådig herre, att, trots stjärnornas makt, er fattiga fränka varken skall äkta en hedning eller en ringa äventyrare; — tillåt mig att åhöra Blondels musik; ty tonen av edra kungliga förmaningar är näppeligen så behaglig för örat.»
Det övriga av aftonen erbjöd ej något anmärkningsvärt.
TJUGUÅTTONDE KAPITLET
Hörde ni gny och vapenbrak,
lans mot lans och häst mot häst?
Grey.
I anseende till klimatets hetta hade man överenskommit om, att det envig, varför så många olika nationer infunnit sig vid Diamanten i öknen, skulle försiggå en timme efter solens uppgång. De vidsträckta tornerskrankorna, som man uppfört under riddarens av Leoparden tillsyn, inneslöto en rymd av fast sand, hundraåttio alnar lång och sextio alnar bred. Långsidan låg åt norr och söder, på det de stridande skulle hava
