ädla ansikte, som glödde ej mindre till följd av nyss utståndna ansträngningar, än av ögonblickets sinnesrörelse. »Vad tycker ni om honom, mina ädlingar och skönheter?» fortfor Richard. »Liknar han nu en nubisk slav, eller en namnlös och obemärkt äventyrare? Nej, vid mitt goda svärd, här sluta hans åtskilliga förklädningar! Han har knäfallit för er, utan att vara känd genom annat än sina förtjänster — han uppstiger, lika utmärkt av lyckans och bördens företräden. Den lycksökande riddaren Kenneth uppstiger såsom David, greve av Huntingdon, kronprins av Skottland!»
Ett allmänt utrop av överraskning uppstod vid denna förklaring, och Edith släppte hjälmen, som hon höll i handen.
»Ja, mina vänner», sade konungen, »så förhåller det sig verkligen. I veten, huru konungen av Skottland svek sitt löfte att skicka denne tappre greve i spetsen för sina bästa och ädlaste krigare för att bistå oss vid Palestinas erövring. Denne ädle yngling, under vars befäl de skotska korsfararne skulle hava uttågat, ansåg det nesligt att undandraga sig detta heliga krig och stötte till oss på Sicilien med ett litet följe av trogna och tillgivna tjänare, vilket ökades med flere av hans landsmän, som förenade sig med dem, utan att känna sin anförares rang. Alla den kunglige prinsens förtrogna hade fallit ett rov för döden, utom en enda vapendragare, och hans allt för väl bevarade hemlighet hade så när kommit mig att avskära en av Europas hoppfullaste telningar, i den övertygelse att han blott var en skotsk äventyrare. — Varför yppade ni ej er rang, ädle Huntingdon, då ni svävade i fara genom min förhastade och lidelsefulla dom? Var det därför, att ni trodde Richard i stånd att missbruka sin makt för att genom tronarvingens död hämnas på en konung, som så ofta visat sig fientligt sinnad?»
»Jag gjorde er ej denna orättvisa, konung Richard», svarada greven av Huntingdon; »men min stolthet kunde ej förlika sig med att giva mig tillkänna såsom prins av Skottland för att rädda det liv, jag förverkat genom att svika min plikt. För övrigt hade jag gjort ett löfte att ej yppa mitt stånd förrän efter slutat korståg, och jag uppenbarade det blott in articulo mortis och under biktens insegel för denne helige eremit.»
»Det var således kännedomen av denna hemlighet, som gjorde den heliga mannen så enträgen i sin begäran, att jag måtte uppbäva min stränga dom?» sade Richard. »Med skäl
