316
artighet, som anstod så väl hans som deras värdighet; men en särskild uppmärksamhet visade han den unge greven av Huntingdon, vilken han ädelmodigt lyckönskade till hans nuvarande glada utsikter, ehuru de omintetgjort dem, Saladin själv hyst.
»Men tro ej, ädle yngling», sade sultanen, »att prinsen av Skottland är mera välkommen hos Saladin, än Kenneth var för den enslige Ilderim, då de träffades i öknen, eller den betryckte ethiopiern för Adonebek El Hakim. En tapper och ädel själ, sådan som din, har sitt eget värde, oberoende av både stånd och börd, liksom den svala dryck, jag härmed räcker dig, är lika behaglig, då den njutes ur ett lerkärl som ur en guldbägare.»
Greven av Huntingdon gav ett passande svar, i det han tacksamt erkände de många och stora tjänster, den ädelmodige sultanen gjort honom; men sedan han druckit Saladin till ur den bägare sorbet, denne räckt honom, kunde han ej avhålla sig från att småleende anmärka: »den lappre ryttaren Ilderim kände ej, huru is danades; men den frikostige sultanen avkyler sin sorbet med snö.»
»Vill du, att en arab eller kurd skulle vara lika klok som en Hakim?» sade sultanen. »Den som påtager en förklädnad, måste låta sitt hjärtas känslor och sitt huvuds lärdom överensstämma med den dräkt, han antagit. Jag önskade se, huru en tapper och redlig riddare från Frangistan skulle bete sig i en dispyt med en sådan person, som jag då syntes vara. Jag låtsade därför betvivla sannfärdigheten av en allmänt känd sak för att se, med vilka skäl du skulle understödja ditt påstående.»
Överraskad av att höra, att iskyld sorbet fanns att tillgå, tog ärkehertigen av Österrike, som stod på något avstånd, med särdeles välbehag och någon plumphet den stora bägaren, just som greven av Huntingdon skulle sätta den ifrån sig.
»Högst angenämt!» utropade han efter en väldig klunk, som dagens hetta och feberkänningarna efter gårdagsruset gjorde dubbelt välkommen, och räckte med en suck bägaren åt stormästaren av tempelorden. Saladin gjorde ett tecken åt dvärgen, som steg fram och med sträv röst uttalade orden: »Accipe hoc!» Tempelherrn spratt till, liksom en häst, då han får se ett lejon under en buske vid gångstigen; men hämtade sig likväl strax och lyfte bägaren till sina läppar, kanske för att dölja sin förvirring. — Men dessa läppar vid-
