rörde aldrig bägarens rand. Saladins sabel flög ur slidan, som blixtens störtar ur molnet, den svängdes i luften — och stormästarens huvud rullade till andra ändan av tältet, under det kroppen en sekund blev stående med bägaren i handen och därpå föll, i det drycken blandades med blodet, som frustade ur ådrorna.
»Förräderi!» ropades från alla håll, och Leopold, som stod närmast Saladin och hans blodiga sabel, sprang baklänges, liksom han fruktat, att turen nu skulle komma till honom. Richard och flera andra lade handen på sina svärd.
»Frukta ingenting, ärkehertig av Österrike», sade Saladin, lika lugnt som om ingenting hänt, »och bliv ni ej heller vred över vad ni sett, konung av England. Ej för hans mångfaldiga bovstyckens skull, ej för det försåt han, enligt sin egen vapendragares erkännande, stämplat emot konung Richards liv, ej för det han förföljde mig och prinsen av Skottland i öknen, så att vi nödgades rädda vårt liv genom våra hästars snabbhet, ej för det han vid närvarande tillfälle uppeggat maroniterna att överfalla oss, ett anslag, som jag endast därigenom kunnat göra om intet, att jag emot förväntan uppbådat så många araber, att planen blev outförbar — ej för alla dessa brott, ehuru de förtjänt ett sådant straff, ligger han livlös där, utan emedan han, knappt en halvtimme innan han med sin närvaro oskärade vårt sällskap, liksom samum förgiftar luften, stötte dolken i sin stallbroder och medbrottsling, Konrad av Montserrat, på det han ej skulle bikta de nedriga stämplingar, vari de gemensamt varit invecklade.»
»Vad! Konrad mördad? — Och av stormästaren, sin fadder och förtroligaste vän!» utropade Richard. »Ädle sultan, jag vill ej tvivla på dina ord — dock måste detta bevisas — eljes…»
»Där står beviset», sade sultanen, och pekade på den förskrämda dvärgen. »Allah, som skickar oss lysmasken för att upplysa natten, kan upptäcka hemliga brott genom de föraktligaste medel.»
Saladin berättade nu dvärgens historia, som lydde ungefär sålunda: i sin dåraktiga nyfikenhet, eller, som han till en del erkänt, i uppsåt att snatta, hade Nectabanus insmugit sig i Konrads tält, vilket var övergivet av hans tjänare, som dels skyndat ur lägret för att underrätta hans bror om stridens utgång, dels kalaserade på de förfriskningar, som sultanens frikostighet ställt till deras förfogande. Den sårade slum-
