32
för det den kallades människa. Du har kanske hört oss omtalas som grymma, obarmhärtiga och hämndgiriga. Det är falskt. Vi äro av naturen ömma och ädelmodiga, och endast hämndgiriga, då vi skymfas, endast grymma, då vi uppretas. Vi äro trofasta mot dem, som visa oss förtroende, och vi hava hört din fars, den vise Mithrasps åkallan, som klokt dyrkar ej blott det godas upphov, utan även det, som kallas det ondas ursprung. Du och dina systrar äro nära döden men given oss vardera ett hår av edra vackra lockar till tro och huldhetstecken, så skola vi föra eder många mil härifrån till ett säkert ställe, där I kunnen trotsa Zohauk och hans tjänsteandar.’ Fruktan för en nära död, säger poeten, är liksom Arons stav, vilken uppslukade alla andra stavar, när de förvandlades till ormar inför konung Farao; och den persiske vises döttrar voro mindre än andra fallna för att frukta en andes frieri. Systrarna lämnade därföre panterna, som Cothrob fordrat, och i ett ögonblick fördes de till ett förtrollat slott på Tugruts berg i Kurdistan och hava sedermera aldrig varit sedda av något dödligt öga. Men i tidens lopp uppträdde i närheten av andarnas slott sju ynglingar, vilka utmärkte sig på jakt och i krig. De voro mörkare, längre, modigare och beslutsammare, än några andra av de spridda inbyggarna i Kurdistans dalar, och de togo sig hustrur och blevo fäder för de sju kurdiska stammarna, vilkas tapperhet är känd över hela världen.»
Med förundran hörde den kristne riddaren denna besynnerliga berättelse, varav man ännu finner spår i Kurdistan, och svarade efter ett ögonblicks eftertanke »sannerligen, saracen, har du ej talat rätt — man kan frukta och hata ditt stamträd, men ej förakta det. Ej heller förundrar jag mig nu längre över er hårdnackenhet i en falsk iro, då det otvivelaktigt tillhör det djävulska sinnelag, ni ärft av edra stamfäder, dessa avgrundens jägare, som du beskrivit, att älska lögnen högre än sanningen; och jag undrar ej heller längre på, att du blivit munter och glad, samt sjungit visor och sånger, då du nalkades de onda andarnas hemvist, vilket hos dig måste uppväcka samma glada känsla, som andra erfara, då de komma till sina mänskliga förfäders hembygd.»
»Vid min faders skägg, tror jag inte du har rätt», sade saracenen, snarare road än förtörnad av den frimodighet, varmed den kristne yttrat sina betraktelser; »ty ehuru profeten — välsignelse över hans namn! — ibland oss utsått fröet
