till en bättre tro, än den våra förfäder lärde i Tugruts förtrollade salar, äro vi dock ej, som andra muselmän, benägne att för hastigt fördöma de höga och mäktiga elementarandar, från vilka vi leda vårt ursprung. Enligt vårt hopp och vår tro, äro dessa Dschinner icke helt och hållet förtappade, utan vistas ännu på prövningens väg och kunna hädanefter bliva belönta eller straffade. Men låt oss lämna detta åt mollahs och imams. Allt nog, att hos oss är vördnaden för dessa andar ej helt och hållet utplånad genom koranens läror, och att många bland oss, till åminnelse av våra fäders äldre tro, sjunga sådana sånger som dessa.»
Han började därpå sjunga en sång, vars språk och versbyggnad voro mycket gamla, och som man trott härleda sig från någon dyrkare av Ahriman, eller det ondas upphov.
AHRIMAN.
O, Ahriman, du mörkrets drott,
som ursprung är till last och brott,
tag mot vår hyllningsgärd!
Varthän än ögat blickar kring
du härskar över alla ting, —
ditt rike är en värld!
Om ljusets kärleksfulla makt
till vandrarns fröjd, i öknens trakt,
en källa manar fram,
din böljan är, som vräker vred,
din mordisk storm, som slungar ned
i djupet skeppets stam.
Och när gudomlig kärleks ord
med läkdomsörter fyllt vår jord,
hur få de hälsan ge;
men dina pilar, feberglöd,
svartfläckig pest och hungersnöd,
de döda säkert, de.
Du härskar främst i mänskans bröst,
ty när mot ljusets tron vår röst
i bön vill höja sig,
hur fagert ordet låta må,
blir dolda meningen ändå,
att vi tillhöra dig!
Säg, kan du höra, känna, se,
och, som de vise påstå, ge
med åskans dunder svar?
3 — Talismanen.
