36
baklänges över sin herre, som likväl undvek det farliga fallet genomm att hastigt kasta sig åt sidan.
Angriparen släppte nu hästens tyglar för att gripa ryttaren om halsen, i det han kastade sig över honom och, oaktat saracenens ungdom och vighet, kvarhöll honom under sig, samt lindade sina långa armar kring sin fånges, som halft leende och halft ond utropade »Hamako — galning! — släpp mig — detta överskrider dina rättigheter — släpp mig; annars nyttjar jag min dolk.»
»Din dolk — otrogne hund!» sade getskinnsfiguren »kvarhåll den, om du kan!» och i detsamma vred han vapnet ur hans hand och skakade det över hans huvud.
»Hjälp, nazaren!» skrek Shirkohf, nu på allvar förskräckt »hjälp, eljest mördar Hamako mig!»
»Mördar dig?» svarade öknens invånare; »ja, nog kunde du ha förtjänt döden, för det du i ogudaktiga hymner ej blott lovsjungit profeten, som är den lede fiendens förebådare, utan själva det ondas upphovsman.»
Den kristne riddaren hade dittills, liksom slagen med häpnad, åskådat denna kamp, som i sin fortgång och sitt slut på ett så besynnerligt sätt motsagt allt, vad han förut förmodat. Han fann likväl slutligen, att hans heder fordrade, att han trädde emellan till sin slagna kamrats bistånd, och han tilltalade därför den segrande getskinnsfiguren sålunda:
»Vem helst du än är, antingen ond eller god, så vet, att jag för närvarande svurit att vara en trogen följeslagare åt denne saracen, som du håller under dig, och jag uppmanar dig därför att släppa honom och låta honom stiga upp, annars måste jag strida med dig för hans skull.»
»Just en passande kamp för en korsfarare, att strida, för en odöpt hund mot en man av hans egen heliga lära! Har du kommit till ödemarken för att strida för halvmånen emot korset? Du är mig just en vacker Guds soldat, som åhör dem, vilka lovsjunga satan.»
Likväl steg han upp, under det han talade, och sedan han även tillåtit saracenen att uppstiga, återlämnade han honom hans kandschar eller dolk.
»Du ser nu, i vilken hög grad av fara din förmätenhet bragt dig», fortfor getskinnsmannen, i det han vände sig till Shirkohf, »och genom vilka svaga medel din övade skicklighet och omskrutna vighet kunna tillintetgöras, när himmelen så behagar. Akta dig därför, o Ilderim; ty vet, att
