Den här sidan har korrekturlästs
39

söka skydd i min cell; men kidet förskräcks ej för deras klor. — Jag är facklan och lyktan — Kyrie Eleeson!»

I detsamma han slutat sången, sprang han hastigt framåt ett stycke och tog därpå tre väldiga språng, vilka skulle gjort honom mycken heder i en gymnastikskola, men voro så föga lämpliga för hans egenskap av eremit, att den skotske riddaren blev alldeles brydd och förvirrad.

Saracenen tycktes förstå honom bättre. »Ni ser», sade han, »att han väntar, att vi skola följa honom till hans cell, som också är den enda fristad, vi här kunna få över natten. Du är Leoparden, av bilden på din sköld — jag är Lejonet, till följd av mitt namn — och med kidet menar han sig själv, i det han hänsyftar på sin getskinnspäls. Vi få likväl icke förlora honom ur sikte; ty han är snabbfotad som en dromedar.»

Detta var verkligen ej någon lätt sak, ehuru deras ärevördige ledsagare tid efter annan stannade och vinkade med handen, liksom för att uppmuntra dem att rida på; ty hemmastadd med alla öknens slingrande dalgångar och pass, samt begåvad med en ovanlig vighet, som ett rubbat sinnestillstånd kanske höll i ständig övning, förde han riddarne genom bergsklyftor och fotstigar, där även den lätt beväpnade saracenen, med sin väl inridna arabiska häst, lopp betydlig fara, och där den järnklädde européen och hans överlastade kamp svävade i så ögonskenlig våda, att ryttaren hellre skulle velat vara utsatt för farorna av en stor batalj. Han blev därför rätt glad, då han, efter denna vilda ritt, såg deras heliga vägvisare stå vid ingången till en grotta och hålla i handen en stor fackla, som bestod av ett stycke trä, doppat i jordbeck, vilket spred ett starkt och flammande sken och utångade en stark svavelrök.

Utan att avskräckas av denna kvävande ånga, kastade riddaren sig av hästen och gick in i grottan, som icke just syntes hava att erbjuda särdeles många bekvämligheter. Den var delad i två avdelningar, i den yttre av vilka fanns ett altare av sten och ett krucifix, förfärdigat av rör. Detta var eremitens kapell, och ehuru ej utan betänkligheter, härrörande från hans gudfruktiga vördnad för de omgivande föremålen, band den kristne riddaren, i likhet med saracenen, som underrättade honom att detta vore plägseden på stället, sin häst vid ena sidan av detta yttre rum och rustade honom i ordning för natten, medan eremiten var sysselsatt med