Den här sidan har korrekturlästs
41

därpå sina händer, liksom för att välsigna de förfriskningar, han framsatt för sina gäster, vilka började äta under en lika djup tystnad som hans egen. För saracenen var denna allvarsamhet naturlig, och den kristne efterapade hans tystlåtenhet, under det han sysselsatte sina tankar med besynnerligheten av sin egen belägenhet och kontrasten mellan Theodoriks ursinniga åtbörder, högljudda skrik och vildsinta handlingar, då de först träffade honom, och den allvarligt högtidliga uppmärksamhet, varmed han nu uppfyllde gästfrihetens plikter.

När deras måltid var slutad, borttog eremiten, som själv ej ätit en bit, kvarlevorna från bordet och framsatte för saracenen en kruka sorbet samt för skotten en flaska vin.

»Dricken, mina barn», sade han, och det var de första ord han talat, sedan de inträtt i hans boning, »Guds gåvor böra njutas, då man erinrar sig Givaren.»

Sedan han yttrat detta, gick han ut i den yttre cellen, troligen för att förrätta sin andakt, och lämnade sina gäster tillsammans i det inre rummet, varvid Kenneth försökte att genom åtskilliga frågor erfara av Shirkohf, vad han visste om deras värd. Det var ej blotta nyfikenheten som föranledde honom att göra dessa förfrågningar. Ehuru svårt det var att förlika eremitens våldsamma beteende med hans nuvarande ödmjukt saktmodiga skick, tycktes det vara ännu omöjligare att anse det förenligt med det höga anseende, som, enligt vad Kenneth erfarit, denne eremit åtnjöt hos den kristna världens mest upplysta teologer. Theodorik, eremiten av Engaddi, hade i denna egenskap brevväxlat med påvar och kyrkomöten, och hans brev, fulla av vältaligt nit, hade beskrivit de latinska kristnas olyckliga belägenhet i det heliga landet under de otrognes förtryck med färger, som föga eftergåvo dem, eremiten Peter använt vid mötet i Clermont, då han predikade det första korståget. Att hos en så vördnadsvärd och så högt vördad person finna en galen fakirs ursinniga åtbörder, föranledde den kristne riddaren att uppskjuta med att meddela honom vissa viktiga saker, som blivit honom uppdragna av åtskilliga bland korstågets anförare.

Dessa meddelanden hade varit huvudföremålet för hans på en så ovanlig väg företagna pilgrimsfärd; men vad han samma afton sett, föranledde honom att dröja och besinna sig, innan han tog något vidare steg till fullgörandet av sitt uppdrag. Av emiren erhöll han ej många upplysningar, och