46
med något mörkt ämne. Eremiten såg på den med en djup, men undertryckt rörelse och måste giva luft åt sina känslor i en konvulsivisk suck, innan han förmådde tilltala den skotske riddaren.
»Du skall nu få se den dyrbaraste skatt, jorden äger», sade han slutligen; »ve mig, att mina ögon äro ovärdiga alt upplyftas till den! Ack, jag är blott den ringa, föraktade skylt, som anvisar den trötte vandringsmannen det ställe, där han kan finna vila och säkerhet, men själv alltid måste stanna utanför dörren. Förgäves har jag flytt till bergets inälvor och den torra öknens innersta sköte. Min fiende har uppsökt mig där — just han, som jag förnekat, har förföljt mig ända till mina fästen.»
Han tystnade åter ett ögonblick och sade sedan med en fastare ton, i det han vände sig till den skotske riddaren »ni medför en hälsning till mig från Richard av England?»
»Jag är skickad från de kristna furstarnes råd», svarade riddaren »men som konungen av England är sjuk, har jag ej blivit hedrad med något uppdrag från hans majestät.»
»Ert tecken?» frågade eremiten.
Sir Kenneth tvekade — forna misstankar och de tecken till vansinne, eremiten förut visat, kommo plötsligt för honom men huru kunna misstänka en man, vars seder voro så heliga? — »Min lösen», sade han, »är denna: konungar tiggde av en tiggare.»
»Det är rätt», sade eremiten, då den andre icke yttrade någonting vidare; »jag kände er nog; men skiltvakten på sin post — och min är viktig — ropar an såväl vän som fiende.»
Han gick nu förut med lampan till samma inre rum, som de nyss lämnat. Saracenen låg på sin bädd, ännu försänkt i djup sömn. Eremiten stannade vid hans sida och såg ned på honom.
»Han sover i mörkret och får ej väckas», sade han.
Emirens ställning gav verkligen föreställningen om djup sömn. Den ena armen, som var kastad tvärs över hans kropp, där han låg med sitt ansikte till hälften vänt emot väggen, dolde med sin långa, vida ärm större delen av hans anletsdrag, så att blott den höga pannan var synlig. Ansiktet, vars nerver voro så livliga under hans vakna tillstånd, var nu så orörligt, som om det varit uthugget i svart marmor, och hans långa silkeslena ögonhår slöto sig över de genom-
