FÖRSTA KAPITLET.
| ― ― Till öknen |
| sig båda drogo undan, fast i vapen. |
| Det återvunna Paradiset. |
Syriens brännande sol hade ännu ej uppnått sin största höjd på himlavalvet, då en riddare av Röda korset, som övergivit sin avlägsna nordiska hembygd och slutit sig till korsfararnes här i Palestina, långsamt färdades genom de sandiga öknar, som ligga i grannskapet av Döda havet, eller, som det även kallas, Asphaltiska sjön, där Jordans vågor utgjuta sig i en insjö, som ej har något utlopp.
Den krigiska pilgrimen, som tidigare på morgonen strävat framåt mellan klippor och bråddjup, hade nyss lämnat dessa branta, farliga pass och nedstigit på den stora slätt, varest de förbannade städerna i forna tider ådrogo sig den allsmäktiges omedelbara och förfärliga hämnd.
Trötthet, törst och vägens faror voro glömda, då den resande erinrade sig den fruktansvärda katastrof, som förvandlat den fordom som en Herrans trädgård väl vattnade Siddims sköna, fruktbara dal till en torr, ohygglig ödemark och en till evig ofruktbarhet dömd, förbränd och förtorkad öken.
Han korsade sig, då han såg den mörka massan av böljande vatten, till färg och egenskaper så olikt varje annan sjös, och han ryste, då han ihågkom, att under dessa tröga vågor lågo slättens fordom så stolta städer, vilkas grav grävdes av himmelns åska eller utbrottet av en underjordisk eld, och vilkas lämningar döljas av den sjö, som ej hyser någon levande fisk i sitt sköte, ej en båt på sin yta, och som ej, lik andra sjöar, betalar någon skatt till oceanen, liksom dess
