Den här sidan har korrekturlästs
51

foro att sjunga, betvivlade riddaren ej, att han befann sig uti ett av dessa kloster, där de ädla kristna jungfrurna fordom öppet helgat sig till kyrkans tjänst, och av vilka de flesta blivit upphävna, sedan mohamedanerna erövrat Palestina; ehuru många, som genom skänker förskaffat sig förskoning eller vunnit den genom segervinnarnes mildhet eller förakt, ännu fortforo att i tysthet iakttaga de kyrkobruk, vartill deras löften förbundit dem. Men ehuru Kenneth visste detta vara händelsen, gjorde likväl ställets och timmens högtidlighet, samt överraskningen vid den oväntade anblicken av dessa klosterjungfrur, vilka liksom en andesyn svävade förbi honom, en sådan verkan på hans inbillning, att han knappt kunde fatta, att den vackra procession, han såg, utgjordes av varelser från denna världen; så mycket liknade de en kör av övernaturliga väsen, som hemburo sin hyllning åt det allmänna föremålet för människosläktets dyrkan.

Detta var riddarens första tanke, då processionen gick förbi honom, utan att röra sig mer än just nätt och jämt så mycket, som behövdes för att komma framåt, så att den, sedd vid det matta ljus, som lamporna spridde genom de rummet förmörkande rökelsemolnen, snarare tycktes sväva än gå.

Men då processionen för andra gången gjorde sin rund kring kapellet och gick förbi det ställe, där han låg på knä, bröt en av de vitklädda jungfrurna, då hon svävade förbi honom, en rosenknopp från den krans, hon bar, vilken kanske omedvetet undslapp hennes finger och nedföll för sir Kenneths fot. Riddaren spratt till, liksom. han fått ett dolkstyng; ty under ett tillstånd av häftig sinnesrörelse och spänd förväntan, är den obetydligaste händelse, som oförmodat inträffar, tillräcklig att antända den av fantasien utlagda löpelden. Men han kuvade sin rörelse, då han eftersinnade, huru lätt en så obetydlig händelse kunnat inträffa, och att det endast var sångerskornas enformiga gång, som gjorde tilldragelsen på något sätt anmärkningsvärd.

Då processionen för tredje gången gick omkring kapellet, följde likväl Kenneths öga och tanke uteslutande den bland noviserna, som släppt rosenknoppen. Hennes gång, utseende och växt voro så fullkomligt överensstämmande med de övriga sångerskornas, att det var omöjligt att märka den minsta skiljaktighet, och likväl klappade Kenneths hjärta som en fågel, vilken vill flyga ur sin bur, liksom det med sina