inom sig blev allt mer och mer förvissad om, att hon i Kenneth av Skottland såg den riddare, vilken av ödet var dömd att genom väl och ve — och utsikten såg dyster och farlig ut — med henne dela den lidelsefulla tlllgivenhet vilken tidevarvets poeter tillskrevo ett så allmänt herravälde och som dess seder och moral nästan ställde i jämnbredd med själva gudsfruktan.
Men döljom ej sanningen för våra läsare. Huru ridderliga Ediths tänkesätt än voro, såsom det anstod en ung flicka, vilken genom sin börd stod nära engelska tronen, och tillfredsställd, som hennes stolthet måste varit, av den stumma, men oavlåtliga hyllning, som hembars henne av den riddare, vilken hon föredragit framför alla andra, så fanns det likväl ögonblick, sedan hon varseblivit sina egna känslors tillstånd, då den älskande och älskade kvinnans hjärta knotade över det tvång, som hennes ställning och rang ålade henne, och då hon nästan klandrade sin älskares skygghet, som tycktes hava beslutat att ej överstiga dessa skrankor. Bördens och rangens — för att nyttja ett modernt talesätt — etikett, hade kring henne dragit en trollkrets, över vilken sir Kenneth väl kunde buga sig och kasta sina blickar, men inom vilken han lika litet kunde träda, som en frammanad ande kan överskrida de gränser, som utstakats av en mäktig besvärjares trollstav. Ofrivilligt trängde den tanken sig på henne, att hon själv måste våga överskrida den utstakade kretsen, om det också vore med spetsen av sin lilla vackra fot, för att giva en så blyg och förbehållsam älskare ett tillfälle, att erhålla en så ringa ynnest, som att blott få kyssa hennes skoband. Hon hade ett mäktigt föredöme i ’Konungadottern i Ungern’, som på detta sätt ädelmodigt uppmuntrar ’väpnaren av ringa börd’, och Edith, ehuru av kungligt blod, var ej mer någon konungadotter, än hennes älskare var av ringa börd. — Ödet hade ej satt en så oöverstiglig gräns emot deras kärlek. Likväl fanns det något i jungfruns bröst — denna blygsamma stolthet, som lägger fjättrar på själva kärleken — som, oaktat överlägsenheten i hennes ställning, förbjöd henne att taga det första steget, vilket grannlagenheten alltid fordrar av älskaren. För övrigt var sir Kenneth en så artig, så ädel, så fullkomlig och åtminstone i hennes tanke, med en så fullständig känsla av vad han var skyldig henne och sig sig själv, begåvad riddare, att, så stel och tvungen hennes hållning än var, då hon, liksom en gudabild,
