Den här sidan har korrekturlästs

56

vilken anses varken känna eller besvara sina dyrkares hyllning, emottog hans tillbedjan, avguden likväl fruktade att för tidigt nedstiga från sin piedestal och därigenom förnedra sig i sin tillbedjares ögon.

Men en from tillbedjare av en verklig avgud kan även varsebliva tecken till bifall i en marmorbilds stränga, orörliga anletsdrag, och det är således ej underligt, om riddaren trodde sig finna något, som kunde tåla vid en lika gynnsam tolkning, stråla i den älskvärda Ediths klara öga, då hon, vars skönhet verkligen mera bestod i uttryckets makt, än i regelbundna anletsdrag eller en bländande vit hy, lät sin blick falla på honom. Oaktat all sorgfällig varsamhet hade vissa små bevis på det företräde, hon tillerkände honom, likväl undfallit henne; ty huru skulle han väl eljest så ögonblickligt och utan tvekan hava igenkänt den sköna hand, av vilken knappt två finger syntes under slöjan, eller huru skulle han väl kunnat vara så fullt övertygad om, att två efter varandra framför honom fällda blommor voro ämnade som ett igenkänningstecken från hans hjärtas härskarinna? Men vi kunna ej söka förklara, genom vilka iakttagelser, genom vilka hemliga tecken, blickar eller åtbörder, genom vilket kärlekens frimureri detta slags hemliga förstånd uppkommit mellan Edith och hennes älskare; ty vi äro gamla, och dylika obetydliga ömhetsbevis, som lätt upptäckas av yngre ögon, trotsa vår synförmåga. Allt nog att en dylik ömhet fanns mellan två personer, som aldrig talat med varandra, ehuru den å Ediths sida hejdades av övertygelsen om de svårigheter och faror, som nödvändigt måste åtfölja varje ytterligare steg framåt av deras ömsesidiga böjelse, och å riddarens av tusentals tvivel och farhågor, att han torde fäst för mycken vikt vid de obetydliga bevis, han rönt av hennes uppmärksamhet, och som naturligtvis avbrötos av långa mellanskov av skenbar kallsinnighet, då dels fruktan att väcka andras uppmärksamhet och sålunda blottställa sin älskare för faror, dels även farhågan att sjunka i hans aktning, om hon visade sig alltför villig att belöna hans ömma låga, kom henne att bemöta honom med likgiltighet, liksom hon ej varseblivit hans närvaro.

Denna kanske alltför långtrådiga redogörelse, som likväl är nödvändig för vår historia, torde därför bidraga till att förklara det hemliga förstånd, i fall det förtjänar en så sträng benämning, som förefanns mellan de båda älskande, då Ediths