oväntade uppträdande i kapellet gjorde ett så djupt intryck på hennes riddares känslor.
FEMTE KAPITLET.
| Inga gastar nå det tält |
| där de stå, de lätta tält. |
| När vi bjuda, fly vår stråt |
| Termagant och Astaroth |
| Wharton. |
Den djupaste tystnad, det tjockaste mörker fortforo att i mer än en timme härska i kapellet, där vi lämnade riddaren av Leoparden, ännu liggande på knä, i det han ömsom utgöt sig i tacksägelser till Gud och tacksamhet mot sitt hjärtas dam, för den ynnest, som blivit honom förunnad. Hans eget öde, hans säkerhet, vilka sällan synnerligt bekymrade honom, hade nu ej ett stoftkorns vikt i hans betraktelser. Han var i lady Ediths grannskap, han hade erhållit bevis på hennes godhet, han befann sig på ett ställe, helgat av en relik av den vördnadsvärdaste helighet. En kristen soldat, en hängiven älskare kunde ej frukta något, ej tänka på något annat, än sin plikt emot Gud och sin skyldighet mot sin dam.
Efter förloppet av den tid vi omnämnt, hördes en gäll vissling, lik den, varmed jägaren återkallar sin falk, genljuda genom det välvda kapellet, vilket var ett för stället tämligen opassande ljud och påminte sir Kenneth om nödvändigheten av att vara på sin vakt. Han sprang upp från sin knäböjande ställning och lade handen på sin dolk, då ett knarrande ljud hördes, liksom av en skruv eller av trissor, och ett ljus, som strömmade uppåt valvet från en öppning i golvet, visade, att man upplyft eller nedfällt en fall-lucka. Strax därefter syntes en lång mager arm, till hälften naken, till hälften beklädd med en ärm av rött siden, sticka fram ur öppningen, hållande en lampa i den uppåt sträckta handen, och ägaren till denna arm uppsteg steg för steg i jämnhöjd med kapellgolvet. Ansiktet och gestalten av den varelse, som sålunda visade sig, voro en ohygglig dvärgs, med ett stort
