Den här sidan har korrekturlästs

4

egen rysliga bädd vore det enda passande mottagningsrummet för dess dystra vatten. Hela det kringliggande landet var, liksom i Moses tid, salt och svavel, där varken såddes eller skördades, och gräs växte där icke. Landet liksom sjön, kunde kallas dött, medan det ej frambringade något, som liknade växtlighet, och till och med själva luften saknade sina vanliga bevingade invånare, vilka troligen bortskrämdes av de svavel och jordbeckshaltiga ångor, som genom solens brännande strålar avdunstade från sjöns yta i tjocka moln, vilka ofta antogo utseendet av skydrag. Massor av det slemmiga, svavelhaltiga ämne, som kallas nafta, flöto av och an på det stillastående mörka vattnet och gåvo ständigt ny näring åt dessa svävande dunster samt tycktes bära ett förfärligt vittnesbörd om den mosaiska historiens sannfärdighet.

Solen sken med nästan olidlig glans på denna forödelsens skådeplats, och hela den levande naturen tycktes hava dolt sig undan dess strålar, med undantag av den ensliga skepnad, som i långsamt skritt red genom flygsanden och syntes vara den enda levande varelse på slättens vidsträckta yta. Man skulle nästan trott, att ryttarens klädsel. och hästens mundering med flit varit valda såsom de mest olämpliga för resor i ett sådant land. En pansarskjorta med långa ärmar, stålhandskar och bröstharnesk av stål, hade ansetts som en tillräckligt tung rustning; han hade även sin trekantiga sköld hängande om halsen och sin med galler försedda stålhjälm på huvudet, varöver hängde en huva och krage av hopvirkade stålringar, som drogs över krigarens hals och axlar samt betäckte öppningen emellan harnesket och hjälmen. Lår och ben voro, liksom kroppen, betäckta med böjlig pansarklädnad, och på fötterna hade han järnskor, motsvarande handskarne. Ett långt, brett och rakt, tveeggat svärd med korsformigt fäste hängde vid hans vänstra sida, och en stor dolk på den högra. Den långa lansen, riddarens egentliga vapen, var bunden vid sadeln och vilade med skaftändan på stigbygeln, medan den övre med stålspets försedda ändan lutade bakåt, då han red, och visade en liten vimpel, som antingen svajade, då en vindpust fläktade, eller hängde slappt ned, då det var lugn väderlek. Till denna tunga rustning kom ytterligare en broderad klädesöverrock, som, ehuru mycket nött och sliten, likväl så tillvida var nyttig, att den utestängde de brännande solstrålarne från rustningen, vilken