Den här sidan har korrekturlästs
59

den, hade golvet ej särdeles mycket nytta av deras arbete, vilket de verkställde med en hel hop narraktiga åtbörder och fasoner, fullkomligt överensstämmande med deras besynnerliga, fantastiska utseende. Då de under sin förrättning kommo närmare riddaren, upphörde de att begagna sina kvastar, och ställande sig i bredd mitt framför sir Kenneth, lyste de ånyo långsamt på sig, liksom för att låta honom tydligt beskåda anletsdrag, som ej blevo behagligare av att de bragtes på närmare håll, och varsebliva den utomordentliga livlighet och styrka, varmed deras svarta, tindrande ögon återkastade lampskenet. De lyste därpå med båda lamporna på riddaren, och, sedan de noga betraktat honom, vände de sig emot varandra och gåvo till ett gapskratt, som skallade i hans öron. Detta ljud var så ohyggligt, att sir Kenneth ryste vid att höra det och häftigt i Guds namn besvor dem att säga honom, vilka de voro, som ohelgade detta heliga rum med så löjliga åtbörder och hädiska utrop.

»Jag är dvärgen Nectabanus», svarade den missfosterlika karlen med en röst, som motsvarade hans figur, och som mer liknade nattskärans skrik, än något ljud, som höres om dagen.

»Och jag är Genevra, hans fru och hans käresta», svarade kvinnan med en gällare och följaktligen ännu vidunderligare röst än hennes följeslagare.

»Varför ären I här?» frågade riddaren åter, ännu knappt övertygad, att det var mänskliga varelser han hade framför sig.

»Jag är», svarade mannen med mycken tillgjord högtidlighet och värdighet, »den tolfte Imanen — jag är Mahomet Mohadi, de trognas anförare och ledsagare. Hundra hästar stå färdigsadlade för mig och min svit vid den heliga staden, och lika många uti tillflyktens stad. Jag är den, som skall bära vittnesbörd, och denna kvinna är en av mina houris.»

»Du ljuger!» inföll kvinnan med en ännu mera skärande röst än hans egen; »jag är ej någon av dina houris, och du är ej något sådant otroget avskrap, som den där Mahomet du talar om. Förbannelse över hans likkista! — Jag säger dig, du Issaskars åsna, att du är Arthus, kung av Britannien, som féerna bortrövat från Avalons slagfält, och jag är den för sin skönhet ryktbara damen Genevra.»

»Men sanningen till sägandes, ädle herre», sade mannen, »äro vi olyckliga, furstliga personer, som levde under konung