60
Guy av Jerusalems vingars skugga, till dess de skändliga otrogna, fördrevo honom från hans eget näste — himmelens viggar förkrosse dem!»
»Tyst!» sade en röst från den sidan, varifrån riddaren inkommit, »tyst, dårar, och bort med er! Ert göromål är slutat.»
Dvärgarne hade ej väl hört denna befallning, förrän de viskade till varandra på ett obegripligt, missljudande språk och på en gång blåste ut sina lampor samt lämnade riddaren i djupt mörker, vilket, så snart tasslandet av deras bortgående fjät bortdött, åtföljdes av dess lämpligaste följeslagare, tystnaden.
Riddaren kände en lättnad vid dessa olyckliga varelsers bortgång. Av deras tal, uppförande och utseende kunde han ej betvivla, att de tillhörde dessa förnedrade mänskliga varelser, vilka vanskaplighet och förståndssvaghet dömde till den ömkliga lotten att vara ett slags bihang i förnäma familjer, där deras personliga utseende och fånighet voro ett ämno till förlustelse för hela hushållet. Den skotske riddaren, som i intet avseende var höjd över sin tids begrepp och seder, skulle vid varje annat tillfälle varit mycket road av dessa stackars människobelätens maskerad, men nu avbrötos hans djupa, högtidliga känslor av deras prat och förryckta åtbörder, så att han verkligen blev glad över dessa olyckliga föremåls försvinnande.
Några minuter efter deras bortgång, öppnades långsamt den dörr, varigenom han inkommit, och som den blev stående på glänt, varseblev han ett svagt sken, som kom från en på tröskeln ställd lampa. Dess matta, fladdrande sken visade en mörk skepnad, nedhukad utanför dörröppningen, och då riddaren gick närmare, igenkände han eremiten, som låg i samma ödmjuka ställning, vari han sist sett honom, och som han utan tvivel bibehållit under hela tiden, hans gäst varit inne i kapellet.
»Allt är förbi», sade eremiten, då han hörde riddaren nalkas, »och den uslaste syndare på jorden, samt den, vilken bör anse sig som den lyckligaste och mest hedrade bland människosläktet, måste avlägsna sig från detta rum. Tag lampan och led mig utför trappan ty jag får ej öppna mina ögon för ljuset, förrän jag är långt från detta helgade ställe.»
Den skotske riddaren lydde stillatigande; ty en högtidlig, nästan hänryckt känsla av vad han sett, hade kväft själva
