64
och att vapenvilan användes, ej att förstärka armén, liva dess sjunkna mod, underhålla dess erövringsanda och bereda den till ett hastigt och behjärtat framryckande emot den heliga staden, vilket var föremålet för dess krigståg, utan att befästa den försvagade härens läger med gravar, palissader och andra försvarsverk; liksom man rustat sig, att, så snart fientligheterna åter skulle taga sin början, snarare avslå en mäktig fiendes anfall, än antaga den stolta rollen av angripare och erövrare.
Den engelska konungen förgrymmades vid dessa berättelser, liksom det fångna lejonet, vilket ser sitt rov genom järnstängerna på sin bur. Av naturen häftig och våldsam, tärdes han av sitt eget lynnes retlighet. Hans uppvaktning fruktade honom, och läkarne vågade ej taga det välde över honom, som en doktor nödvändigt måste utöva på sin patient, för att kunna vara honom till något gagn. Blott en trogen baron, som, kanske genom sin likstämmighet i lynne med monarken, var honom ytterst tillgiven, vågade ställa sig mellan lejonet och dess vrede och utövade lugnt, men ståndaktigt, ett välde över den farliga sjuklingen, som ingen annan vågade taga sig, och vilket Thomas Multon blott därför ägde, emedan han värderade sin konungs liv och heder vida mer än den ynnest, han kunde förlora, eller den fara, han kunde blottställa sig för, genom att han skötte en så oregerlig och i sitt missnöje så farlig patient.
Sir Thomas var herre till Gilsland i Cumberland, och i ett tidevarv, då tillnamn och titlar ej voro så bestämt fästa vid personer, som nu för tiden, kallades han av normanderna lord de Vaux, och av sachsarne, som höllo fast vid sitt gamla språk och voro stolta över den andel sachsiskt blod, som flöt i denne ryktbare krigares ådror, kallades han på engelska Thomas, eller, mera förtroligt, Thom of the Gills, eller de Trånga Dalarne, varifrån hans vidsträckta besittningar hämtat sitt välbekanta namn.
Denne baron hade deltagit i nästan alla de krig, som förts mellan England och Skottland, ävensom i de mångfaldiga inbördes strider, vilka då för tiden söndersleto det förstnämnda landet, och i alla hade han utmärkt sig så väl genom sin militäriska skicklighet, som sin personliga tapperhet. Han var i andra avseenden en rå soldat, rättfram och vårdslös i sitt beteende, samt tystlåten, ja, nästan trumpen i sitt umgängessätt, och gjorde, åtminstone som det tycktes, ej
