de eljest skulle gjort odräglig för bäraren. På flera ställen av överrocken såg man riddarens sköldmärke, ehuru till en del bortnött. Det tycktes vara en vilande leopard med motto: ’jag sover — väck mig ej’. Samma sinnebild och valspråk hade även varit tecknade på hans sköld, ehuru månget hugg nästan utplånat målningen. Den platta toppen av hans tunga cylindriska, hjälm saknade varje prydnad. De nordiska korsfararne tycktes genom bibehållandet av sitt eget hemlands oviga försvarsvapen vilja trotsa naturen och klimatet av det land, dit de kommit för att kriga.
Hästens rustning var föga mindre tung och ovig än ryttarens. Han hade en tung, med stål beklädd sadel, som framtill var förenad med ett slags bröstplåt och baktill med en stålbeklädnad för länden. Vidare hängde på sadelknappen en järnyxa, eller hammare, som kallades stridsklubba; tyglarna voro skyddade förmedelst kedjelänkar, och framstycket av huvudlaget bestod av en järnplåt med öppningar för ögon och näsborrar, samt en kort, vass pik i mitten, som stack ut från hästens panna, liksom den fabelaktiga enhörningens horn.
Men vanan, som är halva naturen, hade gjort det möjligt för riddaren och hans ädla häst att uthärda denna rustning. Många av de västerländska krigare, som strömmat till Palestina, hade visserligen dött, innan de hunnit vänja sig vid det brännande luftstrecket; men för andra hade klimatet icke allenast blivit oskadligt, utan även hälsosamt, och ibland detta lyckligare lottade antal var den ensliga ryttare, som färdades utmed Döda havets stränder.
Naturen, som gjutit hans lemmar i en ovanligt stark form, lämpad att bära hans pansarskjorta med samma lätthet, son om maskorna varit av spindelväv, hade begåvat honom med en hälsa, lika stark som hans lemmar, så att de trotsade ej blott klimatets ombytlighet, utan även alla slags mödor och umbäranden. Hans sinnelag tycktes till en viss grad vara i överensstämmelse med hans kroppsbyggnad; ty liksom den senare ägde stor styrka och uthållighet, förenad med förmågan av häftig ansträngning, hade det förra under ett yttre sken av lugn och saktmodighet mycket av den eldiga, svärmiska kärlek till äran, som utgjorde den mest utmärkande egenskapen hos de namnkunniga normanderna och som gjort dem till härskare i varje vrå av Europa, där de dragit sina äventyrsälskande svärd.
