lig bland fruntimmer, om du vill. Ah ja, Konrad av Montserrat, vem känner ej den papegojan? Slug och ombytlig, skall han förändra planer lika ofta som fodret på sin jacka, utan att man någonsin skall kunna sluta till dess färg av övertygets. En krigare? Ja, en vacker figur till häst, som kan föra sig väl på rännarbanan inom tornerskrankorna, där svärden äro trubbiga på egg och udd och lansarna äro försedda med träknappar i stället för järnspetsar. Var du ej med mig, då jag sade till denne samme granna markis ’här äro vi tre goda kristne, och där nere på slätten rida omkring sextio saracener; vad tycker ni; om vi lustigt skulle hugga in på dem? De äro ej mer än något över tjugu otrogna skälmar mot vardera av oss sanna riddare.’»
»Jag minnes mycket väl markisens svar», sade de Vaux, »att hans lemmar vore av kött och ej av järn, och att han hellre ville ha hjärtat av en människa, än av ett vilddjur, om också detta vilddjur vore lejonet. Men jag ser, hur det går — vi komma att sluta, där vi börjat, utan hopp att få bedja vid den heliga graven, förr än hinmimeln behagat återgiva konung Richard hälsan.»
Vid denna allvarsamma anmärkning brast Richard i ett hjärtligt skratt, det första han på någon tid tillåtit sig. »Vad samvetet likväl är för ett mäktigt ting», sade han, »då en så tjockhuvad nordbo som du förmedelst det kan få sin konung att erkänna sin egen dårskap. Det är sant, att om de ej ansågo sig skickliga att föra min kommandostav, skulle jag föga bry mig om att kläda silkesbjäfset av de dockor, du var efter annan framställt för mig. — Vad rör det mig, i vilka granna brokadrockar de svänga sig, blott de ej nämnas som medtävlare i de ärofulla företag, vartill jag invigt mig? Ja, de Vaux, jag erkänner min svaghet och halsstarrigheten av min ärelystnad. Det kristna lägret innesluter utan tvivel mången bättre riddare än Richard av England, och det vore klokt och värdigt, att giva överbefälet över hären åt den bäste — men», fortfor den krigiske monarken, i det han reste sig i sängen och skakade mössan av huvudet, medan hans ögon gnistrade, som de plägade göra före en batalj, »om en sådan riddare planterade korsets fana på Jerusalems tempel, under det jag genom sjukdom vore hindrad att deltaga i denna ädla bedrift, så skulle jag, så snart jag vore i stånd att fälla en lans, utmana honom till envig på liv och död, för det han förringat min ära och bortsnappat föremålet för
