Den här sidan har korrekturlästs

6

Lyckan hade likväl ej givit alla av denna stam dylika frestande belöningar, och de, som under två års fälttåg i Palestina vunnits av vår ensliga riddare, voro blott timlig ryktbarhet och, som han var lärd att tro, andliga förmåner. Under tiden hade hans ringa penningförråd bortsmält, och detta så mycket snarare, som han ej anlitat någon av de vanliga utvägar, varigenom de övriga korsfararne nedläto sig att förstärka sina förminskade tillgångar på Palestinas invånares bekostnad. Han utpressade inga gåvor av de stackars infödingarne, för det han skonade deras egendom under fejden mot saracenerna, och han hade ej haft tillfälle att rikta sig genom lösen för några förnäma fångar. Det lilla följe, som beledsagat honom från hans fädernesland, hade småningom förminskats i samma mån som medlen för deras underhåll hopsmält, och hans enda återstående väpnare låg för det närvarande på sjuksängen, ur stånd att åtfölja sin herre, som således färdades ensam och allena. Detta var av föga vikt för korsfararen, vilken vant sig att anse sitt goda svärd som sitt säkraste beskydd och fromma tankar som sitt bästa sällskap.

Men även riddarens av den Vilande Leoparden järnkropp och tåliga sinnelag måste underkasta sig naturens krav på vila och forfriskning, och då han vid middagstiden hade lämnat Döda havet på något avstånd till höger, hälsade han glättigt anblicken av några palmträd, vilka höjde sig vid den brunn, som blivit honom anvist som hans rastställe för middagen. Hans goda häst, vilken strävat framåt med samma tålamod och ihärdighet som hans herre, lyfte nu även upp huvudet, utspände näsborrarna och påskyndade sin gång, liksom han på långt håll vädrat det rinnande vatten, som skulle bliva deras vilo- och förfriskningsställe. Men ännu skulle faror och besvärligheter mellankomma innan hästen och ryttaren nådde det efterlängtade målet.

Då riddaren av den Vilande Leoparden fortfor att uppmärksamt fästa sina ögon på den ännu avlägsna palmlunden, föreföll det honom, som om något rörde sig mellan träden. Detta avlägsna föremål skilde sig från lunden, som till en del dolde dess rörelser, och nalkades riddaren med en snabbhet, som snart visade att det var en ryttare, vars turban, långa spjut och för vinden fladdrande gröna kaftan på närmare håll tydligt utvisade att han var en saracen. Ett österländskt ordspråk säger ’i öknen råkar man aldrig en vän’.