parden, att du själv är säker på saken, så säg mig, om jag gör rätt i, att i ett land, där förgiftningskonsten är lika allmän som kokkonsten, låta denne okände läkare använda sina medel på en furste, vars liv är så dyrbart för kristenheten?»
»Mylord», svarade skotten, »härtill kan jag blott svara, alt min vapendragare, den enda av mitt följe, som kriget och sjukdomar lämnat mig övrig, nyligen varit farligt angripen av samma feber, som i den tappre kung Richards person förlamat den förnämsta medlemmen av vårt heliga företag. Denne läkare, El Hakim, har blott för två timmar sedan givit honom in, och redan har han fallit i en vederkvickande sömn. Att han kan bota denna sjukdom, som visat sig så farlig, betvivlar jag ej, och att han vill det, tror jag bevisas därav, att han skickats av den kunglige sultanen, vilken är uppriktig och redlig, för så vitt en förblindad otrogen kan kallas så; och för övrigt synes mig, att vissheten om belöning, ifall han lyckas, och om straff, ifall han uppsåtligen misslyckas, är en tillräcklig borgen för hans slutliga framgång.»
Engelsmannen åhörde honom med nedslagna ögon, liksom han tvivlat, men gärna velat bliva övertygad. Slutligen såg han upp och sade: »kan jag få se er sjuka vapendragare, sir?»
Den skotske riddaren tvekade och rodnade, men svarade slutligen: »gärna, mylord av Gilsland; men då ni ser min enkla boning, måste ni erinra er, att Skottlands riddare och ädlingar ej äta så kräsligt, ej ligga så mjukt och ej bry sig om att bo så praktfullt, som deras sydliga grannar. Min boning är torftig, mylord av Gilsland», tillade han med stolt eftertryck på detta ord, under det han med någon motvilja gick förut för att visa vägen till sin bostad.
Vilka fördomar de Vaux än hyste emot sin nye bekantas nation, och ehuru vi ej vilja förneka, att de till en stor del härledde sig från dess till ordspråk blivna fattigdom, hade han likväl ett alltför ädelt sinnelag för att njuta av den förödmjukelse, en tapper man måste känna, då han nödgas yppa en fattigdom, som hans stolthet gärna velat dölja.
»En skam vore det för en korsets stridsman», sade han, »om han tänkte på världslig prakt eller yppiga bekvämligheter, då han rycker fram till den heliga stadens erövring. Hur illa vi än må fara, skola vi likväl må bättre, än alla dessa helgon och martyrer, som före oss vandrat i dessa