80
trakter och nu hålla i händerna gyllne lampor och evigt grönskande palmer.»
Detta var det mest metaforiska tal, Thomas av Gilsland någonsin var känd för att hava yttrat, i synnerhet som det kanske — vilket understundom händer — ej fullkomligt uttryckte hans egna tänkesätt, emedan han till en viss grad tyckte om vällevnad och praktfulla bekvämligheter. Emellertid hade de nu hunnit till det ställe i lägret, där riddaren av Leoparden uppslagit sina bopålar.
Efter allt utseende bröt man ej här emot de återhållsamhetsregler, vilka korsfararne, enligt lord Gilslands yttrade åsikt, borde underkasta sig. En plats, som, enligt de regler korsfararne följde, då de uppslogo ett läger, kunnat rymma trettio tält, var dels tom — emedan riddaren av ett slags skryt fordrat ett utrymme, svarande mot det följe han från början haft — dels upptagen av några eländiga hyddor, som i hast blivit uppförda av kvistar och täckta med palmlöv. Dessa boningar tycktes vara övergivna och åtskilliga alldeles förfallna. Den mellersta hyddan, som föreställde anförarens tält, utmärktes av en kluven vimpel på ändan av en lans, varifrån dess långa flikar nedhängde orörliga mot jorden, liksom de förtvinat under den asiatiska solens brännande strålar. Men inga pager eller vapendragare, ej en gång någon enslig skiltvakt, stod på post vid denna sinnebild av feodal makt och ridderlig värdighet. Om icke dess eget anseende skyddade den för förnärmelser, någon annan vakt hade den icke.
Sir Kenneth kastade en sorgsen blick omkring sig, men kvävande sina känslor, ingick han i hyddan, i det han tecknade åt baronen av Gilsland att följa sig. Denne såg sig även omkring med en forskande blick, som antydde medlidande, ej alldeles obemängd med förakt, varmed det kanske är lika nära besläktat, som det påstås vara med kärleken. Han nedböjde därpå sin höga hjälmprydnad och inträdde i den låga hyddan, som nästan uppfylldes av hans väldiga gestalt.
Möbleringen i den inre delen av hyddan bestod huvudsakligen av två sängar. Den ena var tom, tillredd av hopsamlade löv och täckt med en antilophud samt tycktes vara riddarens, att döma av de rustningspersedlar, som lågo bredvid den, och det silverkrucifix, som sorgfälligt och vördnadsfullt var uppställt vid huvudgärden. Den andra intogs av sjuklingen, vilken sir Kenneth omtalat, en starkt byggd man, vars sträva anlets-
