husbondes återkomst, i full kariär och med utsträckt svans sprang hit och dit, fram och tillbaka, i många krokar och bukter, mellan de förfallna hyddorna och på den plats vi ovan beskrivit, men utan att en enda gång överskrida de gränser, vilka hans skarpsinnighet tycktes säga honom vara försvarade av hans herres fana. Sedan hunden sålunda sprungit några varv, återvände han till sin herre, i det han med ens avlade sitt lustiga lynne och återtog sitt vanliga, allvarsamma, stadgade skick och uppförande, så att det såg ut, liksom han skämts över, att någonting skulle kunnat få honom att så mycket avvika från sin lugna självbehärskning.
Båda riddarne betraktade honom med nöje; ty sir Kenneth var stolt över sin ädla hund, och den engelska baronen var naturligtvis en stor älskare av jakten och förstod sig förträffligt på att bedöma djurets förtjänster.
»En verkligt duktig hund», sade han. »Jag tror, min bästa herre, att kung Richard knappt har hans make, om han är lika uthållig, som han är snabb. Men ursäkta mig — jag talar i all ära och vänlighet — har ni ej hört kungörelsen, att ingen, som är under grevlig värdighet, utan kungligt tillstånd får hava jakthundar i konung Richards läger, och jag tror, att ni, sir Kenneth, ej fått något sådant? — Jag talar som hovstallmästare.»
»Och jag svarar er som en fri, skotsk riddare», sade sir Kenneth tvärt. »För närvarande följer jag Englands baner; men jag kan ej erinra mig, att jag någonsin underkastat mig dess jaktstadgar, ej heller hyser jag någon sådan aktning för dem, som kunde göra mig böjd att lyda dem. Då trumpeten blåser till strids, är min fot i stigbygeln, lika fort som någon annans — när den ljuder till anfall, har min lans hittills ej varit den, som sist fällts. Men på mina fria och lediga stunder har kung Richard ingen rättighet att förhindra mig i mina nöjen.»
»Icke desto mindre», sade de Vaux, »är det en dårskap att icke hörsamma konungens befallning, så att jag, såsom varande bemyndigad i denna sak, med ert benägna samtycke skall skicka er ett skyddsbrev för min vän här.»
»Jag tackar er», svarade skotten kallt; »men han känner det mig tilldelta området, och därinom kan jag beskydda honom själv. — Dock», sade han och ändrade hastigt ton, »detta är ett tämligen kallt svar på en välment godhet. Jag tackar er av allt mitt hjärta, mylord. Konungens stallbetjänter
