»Jag har aldrig förr sett dig tveka av fruktan för döden», sade Richard, förebrående.
»Och jag skulle ej heller göra det nu, nådig herre», svarade den käcke baronen, »om det ej gällde ert liv lika väl som mitt eget.»
»Nå väl, du misstänksamma människa, gå då och se verkan av läkemedlet. Jag skulle nästan önska, att det måtte antingen kurera eller döda mig; ty jag är trött vid att ligga här och dö, som en oxe av fäsjuka, då trummor skrälla, hästar stampa och trumpeter blåsas utanför.»
Baronen avlägsnade sig hastigt, men beslöt likväl att under vägen rådfråga någon andlig man; ty det liksom tyngde på hans samvete, att hans herre skulle skötas av en otrogen.
Ärkebiskopen av Tyrus var den förste, åt vilken han meddelade dessa sina skrupler, emedan han kände hans inflytande på Richard, som både älskade och ärade denne skarpsinnige prelat. Biskopen åhörde de tvivelsmål, de Vaux anförde, med den skarpsinnighet, som utmärker det romerskt-katolska prästerskapet. Han behandlade de Vaux' religiösa betänkligheter med all den lätthet, som anständigheten tillät honom att i sådant ämne ådagalägga inför en lekman.
»Läkare», sade han, »liksom de läkemedel, de använda, kunna ofta vara oss nyttiga, om de förra också till födsel och seder äro de sämsta bland människor, liksom de senare ofta beredas av de orenaste ämnen. Människan», tillade han, »må i sin nöd begagna hedningars och otrognas biträde, och det är skäl att tro, att en bland orsakerna, varför Gud tillåtit dem kvarbliva på jorden, är, att de må tjäna de sanna kristna till nytta. Därför göra vi ock lagligen hedniska fångar till slavar. — Vidare», fortfor prelaten, »är det intet tvivel underkastat, att de första kristna begagnade de oomvända hedningarna. Sålunda voro matroserna på det skepp, varpå den helige aposteln Paulus seglade från Alexandria till Italien, otvivelaktigt hedningar, och likväl, vad sade ej det välsignade helgonet, när deras biträde tarvades? — ”Nisi hi in navi manserint, vos salvi fieri non potestis” — ’Så framt dessa män ej kvarbliva på skeppet, kunnen I ej frälste varda’. — Vidare äro judar, om man ser saken ur kristlig synpunkt, lika väl otrogna, som mohamedanerna; men vi ha få läkare i lägret, som ej äro judar, och likväl använda vi dem utan förargelse eller betänkande. Därför kunna mohamedaner även användas i samma egenskap — quod erat demonstrandum.»
