än den sämsta hundkoja i England. Vad säger ni om edra grannar?»
»Att en herre sörjer tillräckligt väl för sin tjänare, då han ej ger honom en sämre boning än sin egen», sade de Vaux och ingick i hyddan.
Biskopen följde honom, ej utan synbar motvilja; ty ehuru han ej saknade mod i vissa fall, var det likväl dämpat av ett starkt och livligt avseende på hans egen trygghet. Han påminte sig likväl nödvändigheten av att personligen bedöma den arabiska läkarens skicklighet, och inträdde därför i hyddan med en ståtlighet i sitt skick, som, åtminstone i hans tankar, var ägnad att ingiva en främling vördnad.
Prelaten hade verkligen en vördnadsbjudande och befallande gestalt. I sin ungdom hade han varit utmärkt vacker och ville på ålderdomen ännu gärna gälla därför. Hans biskopsdräkt var ytterst praktfull, fodrad med det dyrbaraste pälsverk och betäckt med en kardinalskrage av de utsöktaste spetsar. Ringarna på hans finger voro värda ett gott baroni, och kapuschongen, som han nu, i anseende till hettan, bar öppen och tillbakakastad, visade spännen av renaste guld för dess hopfästande. Hans långa, av åldern försilvrade skägg räckte ned över bröstet. Han åtföljdes av tvenne unga acolyter, eller korgossar, av vilka den ene, enligt österländska bruket, förskaffade honom en konstlad skugga genom att bära en parasoll av palmlöv över hans huvud, medan den andre medelst en solfjäder av påfågelsfjädrar fläktade svalka på sin högvördige herre.
Då biskopen av Tyrus inträdde i den skotska riddarens hydda, var dess ägare borta, och den moriske läkaren, som han kommit för att se, satt ännu i samma ställning, som då de Vaux för några timmar sedan lämnat honom, med benen korslagda på en matta av hopflätade löv, bredvid patienten, som tycktes sova tungt, och vars puls han då och då undersökte. Biskopen förblev några minuter stående framför honom under tystnad, liksom han väntat någon vördnadsfull hälsning, eller åtminstone, att saracenen skulle visa, att han rönt något intryck av hans ärevördiga utseende. Men Adonebek El Hakim kastade blott en flyktig blick på honom, och då prelaten slutligen hälsade honom på det i landet allmänt gängse lingua franca, svarade han endast med den vanliga österländska hälsningen, »Salem aleikum — frid vare med eder.»
