96
blev uppenbar för de Vaux, ehuru han varken var misstänksam eller någon skarpsinnig iakttagare. Men med hans ängslan tycktes även hans önskan att dämpa oeh dölja den stegras. Han tog ett hastigt avsked av de Vaux, som förvånad blickade efter honom och, efter att i tyst förundran hava ryckt på axlarne, med läkaren begav sig på väg till konung Richards tält.
NIONDE KAPITLET.
»Den läkarn utan like är; då pest
och feber, fluss och gikt bli honom varse,
från lemmar, som de kvalt, de genast vika.»
Anonym.
Med långsamma steg och oron målad på sitt ansikte gick baronen av Gilsland till det kungliga tältet. Han hade myckel misstroende till sin egen förmåga, utom på stridsfältet, och som han visste, att han ej var begåvad med något särdeles skarpt förstånd, åtnöjde han sig vanligen med att förundra sig över omständigheter, som en människa med livligare inbillningskraft skulle bemödat sig att utforska och begripa, eller åtminstone gjort till föremål för begrundning. Men det föreföll även honom högst besynnerligt, att biskopen så med ens skulle upphöra att ägna någon vidare uppmärksamhet åt den underbara kur och de förhoppningar om Richards återställande till hälsan, den ingav, och att anledningen därtill kunde vara en i hans tycke så ytterst likgiltig sak, som en fattig skotsk riddares resor fram och tillbaka; en skotsk riddare ansågs nämligen av Thomas av Gilsland såsom den odugligaste och föraktligaste bland alla, som voro av adligt blod, och oaktat han vanligen åtnöjde sig med att vara en passiv åskådare av förefallande händelser, gjorde hans själ ovanliga ansträngningar för att skapa några sannolika gissningar över anledningen härtill.
Slutligen föll han på den tanken, att alltsammans kunde vara en inom de allierades läger uppgjord sammansvärjning
