32
Nej! — hvem bad dig gå ut,
Sångmö! gå hem, stöp ljus!
Lyran jag riktigt har håg
Byta mot yx och såg.
Det enda som lifvar opp det ödsliga landskapet är en get — tarflighetens sinnebild. Hon har fördjupat sig i botaniska betraktelser, och tycks just nu vara sysselsatt med lösningen af det kinkiga problemet, huruvida det skulle ligga inom möjlighetens gräns att hemta någon föda ur kasserade löfruskor. Födan kunde visst vara bättre; men i dessa dyra tider resonnerar hon ganska förståndigt: ”man vet hvad man har, men vet ej hvad man kan få.” Der hon nu står, omgifven af en hård natur, återger hon en hemsk men sann tablå af hungersnöd och barkbröd.
På en klippa näst intill står en bock, förmodligen hennes son, hvilken hon tycks vilja skryta med, emedan hon än med välbehag betraktar sin sötunge, än kastar sina blickar opp till mitt fönster, liksom hon ville att äfven jag skulle dela hennes beundran. Men hvem har icke gjort en bock här i verlden! Det kan icke vara någonting att skryta öfver.
Emedlertid tycks bocken ingalunda dela söta mammas åsigter i afseende på födoämnena, utan
