Den här sidan har korrekturlästs
LIIII.
I tornet moste han liggia/
Til thes betalat war then skuld/
Thet han än skulle tiggia
Tå Herren thetta weta fick/
Wardt han ey litet wredher.
Han kalladhe honom strax til sigh/
Hör til tu tienare ledher/
Tu kant ther litet sköna uppå/
Hwadh nådh jagh medh tigh gjorde.
Medh tinom broder tu ock så/
Thet samma göra borde.
Han sattes uthi fängelset hardt/
Så lenge ther at bliffua.
At alt sammans betalat wardt/
Ther halp ey emoot kijffua.
Thet samma skeer oss allom wist/
Om wij så äre til sinnes/
At wij icke förlåte then brist/
Som när wår nästa finnes.
Gudh är oss barmhertigh och godh/
Och wil oss allom spara.
Han wil ock at wij ther emoot/
Sko-
