Den här sidan har korrekturlästs
At iagh är theras ägen,
Så litet achtas iagh.
Til spott är hwar benägen,
Mot then som reda är swag.
När mine Systrars Minne,
Är effter theras Död,
Så friskt i hwars mans Sinne,
Och lijder ingen Nödh.
Romaren är förswunnen,
Doch talas Romerskt Mål.
Rätt som man wore bunnen,
Til thess Beröm och Prål.
Thet måste alt beskrifwas,
Nu medh Latinske Ord,
Som intet kunde gifwas,
Och ingen blifwa spord,
Igenom migh, som både,
Så Gammal är och Rijk,
Ach må iagh intet råda,
Altijdh Latinen lijk.
Jo, hwij skal iagh bekänna,
Migh wara mindre wärd,
På något sätt än thenna
Vthi then ganska Wärd?
Om Språken intet dömes,
Som om gemene ting,
The hwilke så berömas,
Som Hugen faller kring.
Menniskian ähr för ringa,
Här döma något om.
Bequäme finnas inga,
Til fälla sådan Dom.
Wij äre mehr än alla,
The Ting GVdh hafwer giordt.
Thet måste alt omfalla,
Ehuru thet är stoort.
Först Mannen sielff förswinner,
Och är en ringa Tijdh.
En gång och Jorden brinner,
Så mächtigh bredh och wijd.
The höge Slått och Fäste,
Stå the än tusend Åhr,
Thet minste medh thet bäste,
Doch en gång ända fåhr.
Oss bör man intet föra,
Ibland thet som förgås:
Thet Tijden kan förstöra,
Och Wädret när thet blås.
Förr än thet alt wardt skapat,
Tå wore wij nu til.
Och när alt är förtappat,
GVDH oss behålla wil.
Fåfängt sigh then tå quälde,
Som sökte weta wist,
Hwad Språk Gudh hälst vthwälde,
Til bruka först och sidst.
När Gudligh tingh besinnas,
Aff then förgängligh är.
Hwad Sanning skulle finnas,
I thetta Mörker här?
Hwad Konung wil sitt Ställe,
För andra träda aff?
Hans Macht än mindre gälle,
Kring Jorden och kring Haff.
Han hafwe nyligt rijke:
Han ware sielfwer swagh:
Hwem är mehr än hans lijke,
At föreskrifwan Lagh?
Så litet achtas iagh.
Til spott är hwar benägen,
Mot then som reda är swag.
När mine Systrars Minne,
Är effter theras Död,
Så friskt i hwars mans Sinne,
Och lijder ingen Nödh.
Romaren är förswunnen,
Doch talas Romerskt Mål.
Rätt som man wore bunnen,
Til thess Beröm och Prål.
Thet måste alt beskrifwas,
Nu medh Latinske Ord,
Som intet kunde gifwas,
Och ingen blifwa spord,
Igenom migh, som både,
Så Gammal är och Rijk,
Ach må iagh intet råda,
Altijdh Latinen lijk.
Jo, hwij skal iagh bekänna,
Migh wara mindre wärd,
På något sätt än thenna
Vthi then ganska Wärd?
Om Språken intet dömes,
Som om gemene ting,
The hwilke så berömas,
Som Hugen faller kring.
Menniskian ähr för ringa,
Här döma något om.
Bequäme finnas inga,
Til fälla sådan Dom.
Wij äre mehr än alla,
The Ting GVdh hafwer giordt.
Thet måste alt omfalla,
Ehuru thet är stoort.
Först Mannen sielff förswinner,
Och är en ringa Tijdh.
En gång och Jorden brinner,
Så mächtigh bredh och wijd.
The höge Slått och Fäste,
Stå the än tusend Åhr,
Thet minste medh thet bäste,
Doch en gång ända fåhr.
Oss bör man intet föra,
Ibland thet som förgås:
Thet Tijden kan förstöra,
Och Wädret när thet blås.
Förr än thet alt wardt skapat,
Tå wore wij nu til.
Och när alt är förtappat,
GVDH oss behålla wil.
Fåfängt sigh then tå quälde,
Som sökte weta wist,
Hwad Språk Gudh hälst vthwälde,
Til bruka först och sidst.
När Gudligh tingh besinnas,
Aff then förgängligh är.
Hwad Sanning skulle finnas,
I thetta Mörker här?
Hwad Konung wil sitt Ställe,
För andra träda aff?
Hans Macht än mindre gälle,
Kring Jorden och kring Haff.
Han hafwe nyligt rijke:
Han ware sielfwer swagh:
Hwem är mehr än hans lijke,
At föreskrifwan Lagh?
