Den här sidan har korrekturlästs
Så länge han GVdh känner,
Allena öfwer sigh,
Han ingen mehr bekänner,
Sigh högre, rätteligh.
Skal iagh tå stå tilbaka,
När någon fram om går?
Och något Rum försaka,
Ehuru högt iagh står?
Therföre at iagh ähras,
Så litet hos så få?
För thet at sigh beswäras,
Thet andra om migh gå?
Ney ney iagh wil behålla,
Then wördning iagh har fått,
Och kan sielff intet wålla,
Til the gemenas Spått.
Ey eller må iagh klaga,
Så högt there öfwer mehr
At migh så fåå behaga
Som iagh nu offta seer.
Min Högheet migh thet nekar,
Mitt wärde moot migh står,
Och på the andra pekar,
Them och så illa går.
Mitt ädle Sinne drifwer,
Migh heller til min Macht,
At medh thet iagh nu skrifwer,
Emoot stå mitt föracht.
Än at medh snöpligh quijda,
Onödigt låta see,
Hwad iagh migh såger lijda,
Och hafwa för ett Wee.
Förachtet wil iagh wijsa,
Hwad Orsak är ther til,
Ther effter iagh bewijsa,
I bäste Ordning wil.
Och låta sidst förnimma,
Medh Spådom sann och klar,
Af hwem, hwad Tijd och Tima,
Iagh blifwer vppenbar.
I många andra Länder,
Iagh länge brukat war,
Är nu snart som okänder,
I Swerige allenast quar.
Ty när iagh bleff förandrat,
Ther vthe och förwänd;
(Ther mädan iagh har wandrat,
War offta wäl bekänd,)
Gaff iagh migh hem tilbaka,
At sättia i bättre Roo;
Och kunde ey försaka,
The Göthar som här boo.
Then Kärlek alle draga,
Til sijne Fäders Bygd,
Migh kunde så betaga,
Iagh hölt thet för en Dygd:
At til then Orten wända,
Mit Vthsprung war vthaff,
Ehwad tå måtte hända,
Hijt hem iagh migh begaff.
Then Tijdh iagh här har warit,
Så sedan såsom förr,
Än iagh vth hade farit,
Try tusend Åhr migh gör.
Medh en tilbörligh Heder,
Är iagh förr wördat här,
Til thess at iagh så neder
Omsijder kommen är.
Allena öfwer sigh,
Han ingen mehr bekänner,
Sigh högre, rätteligh.
Skal iagh tå stå tilbaka,
När någon fram om går?
Och något Rum försaka,
Ehuru högt iagh står?
Therföre at iagh ähras,
Så litet hos så få?
För thet at sigh beswäras,
Thet andra om migh gå?
Ney ney iagh wil behålla,
Then wördning iagh har fått,
Och kan sielff intet wålla,
Til the gemenas Spått.
Ey eller må iagh klaga,
Så högt there öfwer mehr
At migh så fåå behaga
Som iagh nu offta seer.
Min Högheet migh thet nekar,
Mitt wärde moot migh står,
Och på the andra pekar,
Them och så illa går.
Mitt ädle Sinne drifwer,
Migh heller til min Macht,
At medh thet iagh nu skrifwer,
Emoot stå mitt föracht.
Än at medh snöpligh quijda,
Onödigt låta see,
Hwad iagh migh såger lijda,
Och hafwa för ett Wee.
Förachtet wil iagh wijsa,
Hwad Orsak är ther til,
Ther effter iagh bewijsa,
I bäste Ordning wil.
Och låta sidst förnimma,
Medh Spådom sann och klar,
Af hwem, hwad Tijd och Tima,
Iagh blifwer vppenbar.
I många andra Länder,
Iagh länge brukat war,
Är nu snart som okänder,
I Swerige allenast quar.
Ty när iagh bleff förandrat,
Ther vthe och förwänd;
(Ther mädan iagh har wandrat,
War offta wäl bekänd,)
Gaff iagh migh hem tilbaka,
At sättia i bättre Roo;
Och kunde ey försaka,
The Göthar som här boo.
Then Kärlek alle draga,
Til sijne Fäders Bygd,
Migh kunde så betaga,
Iagh hölt thet för en Dygd:
At til then Orten wända,
Mit Vthsprung war vthaff,
Ehwad tå måtte hända,
Hijt hem iagh migh begaff.
Then Tijdh iagh här har warit,
Så sedan såsom förr,
Än iagh vth hade farit,
Try tusend Åhr migh gör.
Medh en tilbörligh Heder,
Är iagh förr wördat här,
Til thess at iagh så neder
Omsijder kommen är.
