94
och enväldig, att några kallade den en galenskap, andra en last.
Hvilket af dessa namn, som var det riktiga, är svårt att säga, men säkert är att ägaren af Granås gamla herresäte i hela trakten gick under namnet »snåla baron», och att han kallades så, var icke att undra öfver. Underligare var, hur han blifvit sådan, men det sades, att han i sin mannaålder undergått en plötslig karaktärsförändring, hvilken på kort tid förvandlade den omtyckte, gästvänlige och lefnadsglade mannen till den sällsamma enstöring, hvilken hela trakten numera betraktade med en blandning af rysning och åtlöje. I tidigare år var nämligen Granås fullt af gäster, och äfven den tredje våningen, hvilken ingen af husfolket på gården mindes annat än som stängd, upptogs då af idel gästrum, hvilka sällan stodo tomma. Släktingar och vänner från fjärran och när bodde där under månader, och bland alla dessa människor, hvilka njöto af deras gästfrihet, gingo baronen och hans hustru som två stora barn, lyckliga åt den glädje, hvilken rikedomen spridde åt alla, hvilka kommo i beröring med dem själfva och deras lycka. I den krets, som så bildades, kallades den unga hustrun aldrig annat än lilla friherrinnan. Till och med godsets underhafvande kallade henne
