97
efter henne och stängde dörrarna i dubbla lås. Nycklarna tog han ur och hängde dem i det lilla nyckelskåpet, hvilket stod på chiffonieren i hans inre rum.
Från denna dag var det, som herren till Granås började kallas för »snåla baron». Från denna dag var också hans dörr stängd utåt. Hästar och selar såldes, betjänten, som var jämnårig med salig baron, den nu lefvandes fader, afskedades, trädgårdsmästaren ersattes af en dräng och den gamla inspektoren af en rättare . På gården tänkte ingen annat än det, som var dystert, slitsamt och sorgligt. Det gick där, som det alltid gör, när tanken på penningen fyller alla. Penningen — eller rättare bristen därpå — förde spiran på Granås, och ingen bekämpade heller denna brist med arbete. Grämelsen ersatte arbetet. Grämelsen, som går i slitna kläder, äter dålig mat, lurar på att spara i det lilla och gör lifvet surt.
Baronen själf förföll under denna tid, liksom gården gjorde det. Hans kläder sågo slitna ut, hans linne smutsigt, skägget växte ovårdadt öfver hans fina ansikte, i hvilket de förr så vänliga ögonen lyste med en stickande glans. Elak och hård blef han, orätt såg han med likgiltighet, nöd och olycka likaså, hans börs var stängd som hans
7. — Thora.