99
sitt rum i slö hvila eller trampade han den slitna gångmattan med korta, långsamma steg, medan hans läppar rörde sig, som hade han räknat mattans gula och röda ränder under det lager af smuts, som åren samlat däröfver.
Själf unnade han sig knappt att äta. Det sämsta, som stod att få, höll han till godo med, och syntes honom maten för god eller för dyr, kallade han in kokerskan och ropade, att hon ruinerade honom och gjorde honom till en fattig man. Till sist gick han själf i köket och såg till, att hans mat blef densamma, som drängarnas, och att äfven deras icke blef vare sig för riklig eller för god.
För hela världen såg det ut, som om baronen hatat alla människor, och säkert är, att alla, med hvilka han kom i beröring, vände sig bort ifrån honom. Hatade honom gjorde de väl ej, men de betraktade honom med en blandning af fruktan och medlidande, som allmogen ägnade den , hvilken de tro, att Gud slagit, emedan han blifvit så olycklig och svår, att han på sitt samvete måste bära någon hemlig synd, då Gud låtit honom blifva sådan . »Snåla baron» var dem knappast en husbonde. Han var en olycka, med hvilken de måste dragas, liksom han med sin .
»Snåla baron» var emellertid i främsta rum-
