100
met sin egen olycka, och med hvar dag, som gick, blef han mera misstrogen, hatfull och hård. När hans barn föddes, grät han, därför att han fått en ny mun att mätta, och den enda, som icke förstod detta, var lilla friherrinnan själf. Senfödd var denne son, som i dopet kallades Konrad, lycklig var knappast ens hon, som var dess moder, när detta barn blef födt. Med oförstående barnaögon hade hon följt mannens förändring, och kände därvid endast, hur olycklig den man blifvit, som hon gifvit sitt hjärta, och hur oförmögen hon själf var att skänka honom den tröst, han behöfde. Att han blifvit förändrad i hjärteroten och skyddes af alla, älskade hon för blindt för att kunna se. Att han däremot förblef likgiltig äfven mot sitt barn, det såg lilla friherrinnan. Och däröfver grät hon många tårar, därför att så barn hon var, var hon dock också mor. Men detta grämde henne blott därför, att hon därigenom tydligare än eljest såg, hur djupt natten sjunkit öfver mannens sinne. »Han är så olycklig, att han icke ens förmår att längre fröjdas öfver något.» Längre gingo icke den lilla kvinnans tankar. Och under den rysliga mask, med hvilken förtviflan öfver själfva tillvaron täckt mannens anlete och hela person, anade hon ända till sin dödsstund allt det manliga, vackra och goda,
