102
lilla friherrinnan från sin man, som var hård mot alla, aldrig rönt annat än kärlek. Därför kunde hon i det sista le emot honom, innan hon dog. In i det sista hade »snåla baron» varit mot henne, sådan han icke var emot någon annan, sådan hon mindes honom från kärlekens första tid.
Lifvet hade förvandlat honom, krängt afvigsidan ut och förtorkat hans hjärta. Men hustrun upphörde han aldrig att älska. Mot henne var han städse god och mild, henne dyrkade han som den enda människa på hela jorden, för hvilken han hyste en mänsklig känsla, ja, han älskade henne så högt, att han inför henne glömde äfven sin girighet. Allt det bästa, han kunde finna, skulle hon ha. I allt det, som var vackert och dyrt, skulle hon klädas. Gyllene smycken, pärlor och ädla stenar skulle hon bära. Det bästa, som fanns i visthus och kök, skulle anrättas för henne. Medan »snåla baron» själf nöjde sig med drängarnas kost, satt lilla friherrinnan bredvid honom och åt kalasmat. Hela paradvåningen stod uppeldad och varm för hennes räkning, medan barons egna rum på nedra botten blott nödtorftigt eldades. Ängslig som han var att själf få för mycket, var han det äfven, att icke hon skulle få nog. Inga invändningar
