110
unge man fäst sitt hjärta . Och denna enda var Thora.
Så lätt som hon hade Konrad ej glömt minnena från de somrar, då han gästat kaptens gården. Fri och lycklig som aldrig hade han känt sig där. I den enkla kaptensgården hade han för första gången i sitt lif kommit i ett hem, och hvad detta innebar, hade ynglingen före den dagen aldrig vetat. Där hade han lärt sig, hvad han aldrig förmått hos föräldrarna, att tala fritt och öppet om allt och erfara den obeskrifliga känslan, att äfven äldre kunde lyssna till hans tal och känna trefnad, när han var närvarande. Fru Dorthas rynkiga ansikte lyste alltid af glädje, när den vackre gossen trädde in genom hennes dörr och själfva kaptenen gladdes åt den gryende manligheten i hans väsen, berättade för den unge sina bästa historier och berömde hans raskhet i allt hvad idrotter hette. Beröm af äldre behöfver ungdomen, och aldrig förr hade Konrad vetat att någon kunde vilja berömma honom, eller att sådant kunde göra godt. Värmen, som kom af bifallet, gjorde honom hemmastadd och lärde honom bättre än någonsin att lita på sig själf. När han gick i sitt verkliga hem, var det städse till kaptensgården, han kände sig längta.
