113
sala, där nyheten träffat honom som ett rykte, ända till dess att våren kom, gick där i en besynnerligt blandad känsla midt emellan oro och hopp. Hemkommen fick han veta, att ryktet höll i sig, och när verkligheten slutligen blef honom klar, kände sig Konrad bedragen, och den framtid han drömt sig, sjönk samman. För första gången skymdes hans unga ögon af den tunga slöja, som beröfvar lifvet dess rätta färg.
Förrän Thora väl var gift och borta, besökte Konrad icke kaptensgården. När detta skedde, var redan det första sårets sveda läkt, och Konrad satt ensam mellan de båda gamla och undrade öfver, att han nu kunde känna sig så mycket äldre än förr.
Ett år senare var det, som kaptenen började tala med den unge mannen om kriget, som brutit ut, och om Sveriges plikt att hjälpa brodern, hvilken kommit i nöd. Efter detta samtal satt Konrad länge vaken uppe på det lilla gästrummet, där han sofvit så mången natt under de dagar, hvilka nu oåterkalleligen voro förbi.
8. — Thora.
