117
i världen kunde bispringa Danmark mot den öfvermäktiga Preussiska örnen, som slagit sin klo i dess kött och redan sträckte näbben efter dess hjärta, det insågo de flesta. Dessa resignerade och nöjde sig med att skänka broderfolket sin medkänsla samt att hos sig själfva och andra uppegga folkhatet mot tysken, hvilket då ännu fanns kvar måhända med dunkla anor från sextonhundratalet. Men äfven hos dem, som resignerade, jäste stridslusten mångenstädes. Och dessa talade hatfulla ord om Sveriges regering, hvilken bundit kung Karls händer och tvungit honom att svika sitt ord. Kungakänslan var då starkare än nu. Och därför tyckte mången, att det liksom var en skam att regeras af ett riksråd och icke af en kung. Man talade om, att kungens vilja var folkets, samt att de tu voro ett. Vredens vågor gingo höga.
Längre än till vrede och ord kom det dock som hvar man vet i allmänhet icke. Men från hela Sveriges land gingo gåfvor till den lidande danska hären. Penningsummor hopsamlades och skickades till de stupades änkor och barn. Klädespersedlar och äfven matvaror skickades till de kämpande soldaterna. Landet rundt sutto kvinnorna på herrgårdarna, där tiden räckte till för sådant, och stickade strumpor, hvilka sedan sän-
