119
verkligen vill säga, närd af en långvarig fred, gaf styrka åt den fabelaktiga sagodröm, som väntade en dansk seger. När därför under rättelsen kom, att danskarna utan svärdsslag utrymt Dannevirke, kom den som ett våldsamt slag, under hvilket de högt spända förhoppningarna krossades. Det föll mörker öfver sinnena och sorgen var uppriktig och allmän, nedslagenheten likaså.
I denna sinnesstämning låg också något af en obestämd farhåga för en dunkel framtid, hvilken hotade alla. Det var den lilla nationens fruktansvärda aning, att faran en gång skulle hota den själf. Det var första gången, som människorna på nära håll fingo se, hur tiderna förändrats, hur föga personligheten betyder i nutidens krig och hur helt nya, oåtkomliga makter spela hufvudrollen i politiken . Det danska hjältemodet räckte icke till att trotsa de snabbskjutande nutidsgevären. Kall, hemsk och för dåtida begrepp ofattlig reste sig en ny fara vid horisonten lik ett moln, hvilket var laddadt med elektricitet och oss själfva så nära, att vi på afstånd kunde se blixtarna.
Aldrig hade människorna rundt om på de stora herresätena eller de små gårdarna, hvilka som bildningsoaser lågo strödda Sverige rundt,
