120
varit mera upprörda än då. Mera sällan än nu kommo tidningarna, mera sällan och långt senare. På Akerup i disponenten Bruces hem kom »Snällposten» tre gånger i veckan. Där emellan hörde man inga nyheter. Där som på de andra gårdarna var intresset lifligt och oron stor. Närmare än i nordligare delar af Sverige var man ju också krigsbranden.
Det såg ut, som om kriget och alla dess förhållanden, hvilka kändes i luften som en omedelbart hotande fara, på något sätt närmat Johan Bruce och hans hustru till hvarandra. Spänningen dem emellan jämnades ut, och den gemensamma känslan för Danmarks olyckor förenade dem. Det bref, hvilket Thora mottagit från modern, hade också verkat godt. Lugnt och allvarligt som dess små förmaningar voro framställda, mottog Thora dem äfven, och då lydnaden mot mannen var henne en själfklar plikt och hans vilja hennes lag, kände hon det icke tungt att böja sig. Hon kände sig lättare om hjärtat, när hon tyckte sig se, att mannen sällan fick anfall af de mulna stunder, hvilka hon alltid fruktat, att hon var den, som framkallade, och när Thora nu såg ut mot den höga liden, hvilken sträng och allvarlig skar fram genom dalen, kunde hon öfverraska sig själf
