121
med det intrycket, att den dock icke alltid var så helt och hållet mörk, som hon först hade tyckt. En smula skrämde den henne ännu, och tänka på Vätterns vida yta med skogens jättar, som växte ända ned emot sjön, vågade hon icke. Då brände längtan inom henne och gjorde sinnet sjukt. Men med allt detta hade dock lifvet blifvit Thora lättare, och modigare än förr såg hon framtiden till mötes.
En dag i februari kom emellertid Bruce in till hustrun. Han såg allvarligare ut än vanligt, och det låg ett veck i pannan, som hos honom betydde ännu mera af grubbel och farhågor än hos andra. Han höll tidningen i hand, och i det han satte sig ned bredvid hustrun, sade han blott:
»Det är förbi med Danmark.»
Han drog djupt efter andan och tillade:
»För denna gången åtminstone.»
Därpå berättade han med sin lågmälda, fylliga stämma, som skalf af undertryckt rörelse, om utrymmandet af Dannevirke och den danska härens återtåg uppåt.
»Danskarna våga icke ett slag,» sade han till sist. »Det slutar med att de måste stänga in sig i kulor som skogens djur.»
Förut hade Bruce icke sagt mycket om sina
