124
ämnade sig till Helsingborg för att komma öfver till Danmark.»
Bruce höll inne ett ögonblick, som om något nytt kommit i hans tankar.
»De ämna gå i dansk tjänst,» fortfor han. »Den ena af dem hade hustru och barn hemma. Kan du förstå det?»
Thora svarade:
»Ja, det kan jag visst. Om man känner det så, att man måste.»
Bruce såg nyfiken ut, och ett litet leende kom på hans läppar.
»Skulle du alltid kunna göra det, som du tyckte, att du måste?»
Thora tänkte efter en stund.
»Jag tror det,» sade hon enkelt.
Och de brungrå ögonen lyste till under det benade håret. Därpå tillade hon hastigt:
»Men jag är ju kvinna. Jag skulle aldrig kunna gå ut i krig.»
»Om jag vore ensam, skulle jag kunna det,» sade Bruce kort.
Thora undrade ett ögonblick, hvarför hon ej kände sig tacksam öfver dessa mannens ord. Hon borde ju vara glad åt, att han icke ville öfvergifva henne. Men Thora kunde omöjligt känna det så. I stället berörde dessa ord henne
