128
sett något, som liknade längtan, en bön om något, han väntade att hon skulle gifva honom, en fordran, hvilken gjorde henne rädd, därför att hon kände sig icke kunna infria den. I stället för att därigenom känna sig mera fri gentemot man och hem, blef Thora gentemot allt detta äfven mera tillbakadragen och skygg, och känslan af att vara ensam på en främmande ort ökades.
Under dessa dagar började nordvästan att blåsa från hafvet. Hafvet låg långt borta, men dess stränga välde sträckte sig långt öfver slätt bygden, som låg öppen och utan skydd. Med tunga moln i följe kom vinden. Februarisolen, hvilken börjat att glimta fram genom vinter dimman, stängdes åter inne i grått töcken, och ur molnmassorna vältrade snön ned. Som hvita skyar dref den fram öfver det öppna gärdet nedanför gården, svepte hvirflar rundt kring lidens väldiga, suckande bokar, täckte mark, träd, åker och äng. De små gårdarna på slätten eller i skogskanten öfverhöljdes af hvit, ren snö, och vägarna lågo genomgräfda af tunga hjulspår och djupa hål efter hästhofvar. Genom snöyran klingade stundom bjällror från någon enstaka släde, som blifvit framdragen och tagen i bruk.
Snöfallet hade redan varat i två dagar. Ännu hven blåsten lika häftigt som förut i de gamla
